Så kan nästa regering börja styra – på riktigt

1,3 miljoner kvadratmeter ligger tysta mitt i Stockholm. Vissa dagar lyfter ett plan mot Trollhättan från asfalten, men oftast är det lugnt. Det handlar inte om sommarsemestern – det handlar om att ingen vill flyga till eller från Bromma flygplats längre.

Stockholms stad, som äger marken, vill bygga en parkstad med 16 000 bostäder på flygplatsområdet. Totalt handlar det om 22 500 bostäder om Bromma stängs.

Men Tidöregeringen håller liv i Stockholms zombieflygplats. Att ingen behöver Bromma och att den avsomnade flygplatsen ligger i vägen för en gigantisk stadsutvecklingsmöjlighet spelar ingen roll. I det Tidöavtal som är Kristerssonministärens konstituerande urkund står nämligen skrivet att ”Bromma flygplats ska bevaras”.

Ett hinder för vettig politik

Numera styrs Sverige av avtal snarare än av verkligheten. Den nya ordningen kallas kontraktsparlamentarism och är ett demokratiskt systemfel.

På punkt efter punkt är en text skriven på Tidö slott i Västmanland några veckor efter det senaste valet ett hinder för vettig politik:

• 9,7 procent av arbetskraften står utan jobb. Men Tidöavtalet innehåller inget mål om låg arbetslöshet och därför bränner regeringen 4,3 miljarder på ett utökat rut-avdrag i stället för att satsa på sysselsättningen.
• Regeringen använder knappa utredningsresurser för att titta på frågan om arvsrätt för kusiner – en åtgärd som knappast efterfrågas av någon.
• Remissinstanserna gillar inte förslaget att staten ska riskera 400 miljarder i skattemedel för att få marknaden att bygga nya kärnreaktorer, men regeringen kör på ändå eftersom både modellen och beloppet redan är överenskommet på slottet.

Även vänstern är drabbad. Under flyktingkrisen 2015 styrdes Sverige av en överenskommelse mellan S och MP. Avtalet, som kom till uttryck i den regeringsförklaring som lämnades när regeringen tillträdde 2014, innebar att den ultraliberala migrationspolitik som MP och den tidigare alliansregeringen kommit överens om nu också blev den nya regeringens linje.

Tvättlistan ska bockas av

Hösten efter regeringstillträdet hade Sverige tagit emot 80 000 flyktingar på två månader. I november gjorde S invandringen till en kabinettsfråga och krävde en kursändring. MP valde att stanna i Rosenbad, migrationspolitiken lades om radikalt och regeringsöverenskommelsen var överspelad i migrationsfrågan. Men utan överenskommelsen hade skiftet skett flera månader tidigare.

Med de politiska kontrakten förvandlas departementen till dumma propositionsfabriker. Tvättlistan med förslag bockas av, oavsett utvecklingen i omvärlden. De styrande partierna vet att de bara har majoritet så länge de håller avtalet till punkt och pricka.

En konsekvens av det nya styrelseskicket är att den stolta svenska utredningstraditionen kopplas bort. Opolitiska utredare ersätts med lojalister, slutsatserna är givna redan i direktiven och remissinstansernas kritiska synpunkter går direkt i papperstuggen.

Här förtvinar intellektet

Riksrevisionen har uppmärksammat problemen för utredningsväsendet. I en granskning av energipolitiken finner Riksrevisionens granskare att när regeringen redan är bunden av vad som ska göras, struntar den i att utreda konsekvenserna ordentligt:

”Majoriteten av de beslut med påverkan på elsystemet som Riksrevisionen har granskat härstammar från någon form av politisk överenskommelse. Riksrevisionen bedömer att det har haft betydelse för de brister som noteras …”

Göran Persson har sagt att politik är den högsta formen av intellektuell verksamhet. Det är lite överdrivet. Politik kan vara detta vackra. En konst som kräver analys, djärvhet, retorisk finess och förmåga att bygga allianser. Men vid propositionsfabrikens löpande band förtvinar intellektet.

Inga nya Tidövtal

I en föränderlig omvärld duger det inte att politiken är kreativ under fyra intensiva dagar när regeringskontraktet förhandlas, och sedan tunnelseende och stum i fyra år. Detta gäller oavsett om förhandlingen sker under moderat ledning på ett barockslott från 1600-talet eller under socialdemokratiska auspicier på en facklig kursgård i en av Stockholms kranskommuner.

Partierna måste vänja sig av med tvättlistan och i stället göra politik på riktigt – politik som svarar mot de behov som utvecklingen ställer. Det kräver tillit i stället för misstro mellan regeringspartierna.

Sverige behöver en regering som kan lägga ned en onödig flygplats, oaktat vad som står i ett tre år gammalt papper. Låt Tidöavtalet bli det sista regeringsavtalet.

Det är dags att skrota den svenska kontraktsparlamentarismen.