Det räcker inte att knulla – här är det verkliga problemet

Det är kris i befolkningsfrågan. Världens födelsetal är i fritt fall och av allt att döma kommer framtidens barn att ha färre syskon, färre kusiner och färre vänner.

År 2100 beräknas endast sex länder ha tillräckligt höga födelsetal för att deras befolkning inte ska minska.

Befolkningsutvecklingen har redan peakat i flera stora stater och i framtiden kommer det att bo färre människor i Tyskland, Japan, Kina och Ryssland än det gör i dag. Och i länder som Albanien och Litauen kommer man i framtiden att kunna röra sig på gator och torg utan att det känns trångt.

Detta enligt en ny rapport från FN:s befolkningsfond.

Anna Björklund ska utreda

Att det föds så få barn kommer att sätta ramarna kring det mesta mänskligheten företar sig framöver. Färre barn betyder färre vuxna och det betyder färre löntagare, färre skattebetalare och färre som kan ta hand om de äldre som blir fler.

Även i Sverige är trenden tydlig: förra året föddes i snitt bara 1,43 barn per kvinna – den lägsta siffran som någonsin uppmätts. Skulle det fortsätta så kommer Sveriges befolkning krympa på sikt.

Så nu har regeringen bestämt sig för att ta reda på varför svenskarna tappat lusten att föröka sig tillräckligt.

I dagarna berättade socialministern, finansministern och jämställdhetsministern att man tillsätter en utredning som också ska lämna förslag på vad politiken kan göra för att samhället ska bli familjevänligt och fler samlag ska sluta på BB. Till sin hjälp har utredningen, bland andra, skribenten Anna Björklund.

Färre barn – trots satsningar

Möjligen är det småaktigt, men det är svårt att ta prat om ett familjevänligt samhälle på allvar när samma regering samma dag försämrar bostadsbidraget för barnfamiljer. När samma regering tänker försämra a-kassan genom att skrota familjedagarna. När samma regering vägrar höja barnbidraget.

Men okej. De historiskt låga födelsetalen är ett tillfälle för alla politiska riktningar att rida ut på sina vanliga käpphästar: högern kommer att förespråka skattelättnader medan vänstern lär ropa efter billigare hyresrätter.

Zoomar vi ut lite så lär utredningen ändå få det bökigt.

Mellan 1980 och 2019 tredubblade världens rikaste länder sina satsningar på barnbidrag, subventionerad barnomsorg och föräldraledighet. Men barnafödandet fortsatte ändå nedåt.

I Finland, som sannolikt har världens mest föräldravänliga politik, har födelsetalen rasat med en tredjedel sedan 2010. I Ungern, där staten plöjer ner miljarder i babybonusar till kvinnor, föds ändå färre barn än någonsin tidigare. Sydkorea, där man till och med betalar kvinnor för att bli gravida, har nu världens lägsta födelsetal.

Men folk vill ju ha barn

Samtidigt vet vi att folk vill ha barn. Och de som redan har barn vill ha fler barn. FN:s befolkningsfonds rapport, baserad på enkätsvar från 14 000 personer i 14 länder, visar just det. Och frågar man varför människor inte ynglar av sig, pekar de ändå på ekonomiska faktorer.

När folk får säga sitt, säger de att höga bostadspriser, dålig barnomsorg och osäkra arbetsförhållanden är det som ytterst påverkar besluten om familjebildning.

Det har en historisk klangbotten. För snart hundra år sedan beskrev de socialdemokratiska pionjärerna Alva och Gunnar Myrdal barnet som en kollektiv och samhällelig angelägenhet. Och så fick svenskarna barnomsorg, barnavårdscentraler, gratis skolluncher, barnbidrag.

Men det funkar alltså inte längre?

Unga bildar inte par

Bakom kollapsen för barnafödandet finns det processer som är svårare att få syn på. En sådan är att allt färre unga människor i dag lever i parförhållanden. En av de traditionellt viktigaste orsakerna till att bilda par – ekonomisk trygghet – har försvagats när allt fler kvinnor skaffat egna jobb.

Det finns kanske också en annan, underskattad, faktor: ångesten.

Forskning visar att ju mer orolig en kvinna är inför framtiden, desto färre barn planerar hon att skaffa. Och unga vuxna i västvärlden är i dag mer oroliga, mer stressade och mer existentiellt vilsna än tidigare generationer.

Ser man sig ut över världen är det lätt att förstå varför: klimatkris, rövarkapitalism, folkmord, krigsbrott – ett liv där alltmer präglas av otrygghet och konkurrens.

Det pekar mot något djupare: att den samhällsmodell vi lever i inte längre stämmer funkar med människans behov. Och att vi behöver ett annat sätt att leva. Ett annat sätt att se på oss själva och barnen.

Produktion före relation

Det är en djupt mänsklig uppfattning att det är gott och önskvärt att skaffa barn. Och att samhället bör stimulera och uppmuntra just det. Men samtidigt: sällan har väl samhället framstått som en mindre stimulerande eller uppmuntrande plats att faktiskt befinna sig i.

Vi lever i ett system där människors liv inte handlar om omsorg och gemenskap. Utan om produktivitet, konkurrens och solitär kamp.

Vi lever i ett samhällssystem där livet underordnas en marknadslogik där vi ska vara konkurrenter snarare än medmänniskor och där produktion går före relation.

Då räcker det nog inte att staten säger till framtida föräldrar att du ska få det bättre om du föder barn. Det som krävs är något större. En gemensam framtid värd att tro på. En plats där barnet man sätter till världen får växa upp i trygghet, med vänner, gemenskap, välfärd. Där vardagen inte handlar om att överleva, utan om att leva tillsammans med andra.

Det är den insikten som saknas i dagens politik. Och det är den som måste återerövras om vi menar allvar med att vi vill att fler ligg ska sluta med att fler skjuter en barnvagn framför sig.