Regeringen vågar inte göra det som krävs mot tiggeriet

Det fanns en tid då tiggeriet var den dominerande samhällsfrågan i det här landet.

Men det var då det.

2013 publicerades 301 artiklar i svensk press där ordet ”tiggeriförbud” förekom. 2019 publicerades hela 5 400 stycken. I fjol blott 576.

Har problemet – oavsett om man anser att det i huvudsak bottnar i social utsatthet, ordningsfrågor eller EU-regler – blivit mindre?

För tio år sedan fanns det, enligt en sammanställning från den tidigare tiggerisamordnaren, 4 700 utsatta EU-medborgare i Sverige. I dag är den samlade bilden från myndigheter, civilsamhälleliga organisationer, länsstyrelser och kommuner att andelen personer som tigger har minskat med minst tre fjärdedelar de senaste åren.

Tiggeriförbud presenterat

Tja, tiggarna från östliga EU-länder syns inte lika mycket i gatubilden och med det tycks också svenskarnas intresse för hela saken ha svalnat.

Från och med i dag lär artiklarna ändå bli fler. Ty regeringens utredare Krister Thelin har nu presenterat sin utredning om hur ett nationellt tiggeriförbud skulle kunna se ut.

Och Thelin vill inte se något förbud. Helt enkelt för att det inte behövs längre. Färre tigger ju. Men regeringen har ändå krävt att utredningen kommer med förslag på hur ett nationellt tiggeriförbud kan se ut.

Så man får väl anta att Moderaterna och Sverigedemokraterna – som brinner för frågan – satsar på att trumfa igenom en sådan lagstiftning under nästa år.

Stjäl och pantar burkar

Här kan det vara värt att stanna upp och fundera på vad Thelins utredning egentligen säger om tiggeriet. Att antalet tiggare från östra EU har minskat drastisk. Inte på grund av förbud utan till följd att vi betalar allt med bankkort eller Swish. Att det inte längre är möjligt att försörja sig genom att sitta utanför butiker och på trottoarer.

Det betyder inte att de sociala problem som är tätt förknippat med tiggeriet försvunnit.

När Sveriges största människohandelhärva spränges 2018 avslöjades det att 40 individer tvingats hit för att tigga. Sådant, om än i mindre omfattning, förekommer ännu.

Och Jonas Melinder vid länsstyrelsen i Stockholm talar om att unga EU-migranter nu tvingas begå stölder i stället. Elin Gert vid Stadsmissionen Örebro menar att de tjänar sitt uppehälle på den svarta arbetsmarknaden eller pantar burkar.

Och de tiggande lever fortfarande i stor misär i sina hemländer.

Förbud är billigt

Så nej, problemen är inte borta. Det är samma fattigdom. Samma brist på ansvar från hemländer som hellre driver egna medborgare ur landet än tar itu med sina sociala problem. Och – förstås – samma svenska höger som hellre förbjuder symptom än försöker lösa problem.

Regeringen hade kunnat växla upp arbetet mot människohandel, exploatering och svartarbete.

Man hade kunnat visa intresse för att återinföra registreringsplikt för EU-medborgare som vistas längre än tre månader – i likhet med Finland. Det hade gett samhället bättre kontroll över vilka som vistas här, under vilka villkor, och om de far illa.

I mars lämnade Delegationen mot arbetslivskriminalitet sitt slutbetänkande. Där pekar de på hur utsatta EU-medborgare i dag allt oftare exploateras i det fördolda – inom bygg, städ, restaurang och hushållsnära tjänster. Inte genom tiggeri, utan genom svartarbete, människohandel och rena övergrepp.

Utredningen föreslår en rad konkreta reformer: bättre samordning mellan myndigheter, starkare skydd för utnyttjade arbetstagare och ökad spårbarhet i branscher där risken för exploatering är som störst. De nämner till och med behovet av att utreda ökat myndighetsstöd för att identifiera personer som vistas längre i landet utan tydlig försörjning.

Men där är det ännu tyst från regeringen. För där blir det känsligt.

Det är helt enkelt lättare att hota med lagar mot människor som sitter på trottoaren än att slå sönder de strukturer som faktiskt exploaterar människor.