Hurra! Nu har finansministern gjort det omöjliga

Under förra veckans jippo i Visby gjorde Anna-Karin Hatt talardebut som partiledare och gjorde där allt för att etablera Centerpartiet som ett grönt alternativ till höger om mitten.

Och man kan ana att Hatt inte är särskilt imponerad av den klimatpolitik som företräds av figurer som Ebba Busch, Romina Pourmokhtari och Elisabeth Svantesson.

– Det finns de som påstår att vi måste välja mellan minskade klimatutsläpp eller en växande ekonomi. Men det är ju inte så det är. För framtidens jobb, framtidens företag, framtidens välstånd – de skapas av grön tillväxt och hållbara innovationer, sade Anna-Karin Hatt i sitt tal under Almedalsveckan.

Och så där brukar det ju låta, i allt från stjärnögd politisk retorik till näringslivets glättiga reklambudskap.

Det är liksom själva grundbulten i 2000-talets klimatoptimism: decoupling eller frikoppling.

Alla älskar decoupling

Tanken är att det går att bryta sambandet mellan den ekonomiska tillväxten och klimatutsläppen.

Idéen har sina kritiker men enligt teorin ska decoupling ske genom tekniksprång, smarta styrmedel och allt det som brukar kallas “grön omställning”.

Om en sådan frikoppling sker kan vi fortsätta leva våra liv ungefär som nu – utan att världen går sönder på kuppen.

Och det är decoupling – löftet att utsläppen minskar trots ekonomisk tillväxt – som Anna-Karin Hatt, Nooshi Dadgostar och Magdalena Andersson hänvisar till när de säger att väljarna egentligen inte behöver göra mer än att rösta rätt och köpa en elbil i framtiden.

Klimatkris och svag ekonomi

Ursäkta, sådan här raljans är ju inte aktuell längre.

För den här månaden har regeringen faktiskt åstadkommit något historiskt. Man har lyckats med decoupling. I lilla Sverige har kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och klimatutsläpp till slut brutits.

Fast precis tvärtom mot ursprungstanken.

I juni 2025 fick vi veta att Sverige lyckats med något helt fanatiskt: utsläppen ökar oväntat mycket och tillväxten sjunker oväntat mycket.

Det är en sorts bakvänd decoupling – men icke desto mindre ett mirakel – där varje tappad tillväxtprocent tycks motsvaras av ett extra utsläppston koldioxid.

Under Elisabeth Svantessons ledarskap har Sverige alltså lyckats med konststycket att förvärra klimatkrisen och försvaga ekonomin.

Samtidigt.

Tror att allt löser sig

Och på sätt och vis är det den logiska slutpunkten för hela regeringens politiska doktrin.

För Elisabeth Svantesson och de andra ministrarna vill ju ha decoupling i allt, inte bara mellan utsläpp och tillväxt – utan mellan verkligheten och politikens ansvar.

Vi har nu en regering som styr landet som om allt löser sig av sig självt: konjunkturen, klimatet, konkurrensen.

Det är därför inget görs mot den stigande arbetslösheten, mot krisen i välfärden och skolan, mot att livsmedelsjättarna pungslår konsumenterna, mot hushållens krympande marginaler.

Regeringen är ju ingen aktör längre. Bara en grinig åskådare.

Då är det inte heller så konstigt att väljarna börjat längta efter politisk decoupling. De stadigt sjunkande opinionssiffrorna för regeringspartierna talar sitt tydliga språk.

Svenskarna är redo att frikoppla demokratin från den här regeringen.