Nu blinkar alla lampor rött hos Ebba Busch

Under tre olika statsministrar har Peter Larsson haft uppdraget att underlätta för nya industrisatsningar i norra Sverige. Nu säger han på DN Debatt att det kommunalråd som får ett erbjudande om en ny fabrik borde tacka nej.

Det är ett uttalande som får alla varningsklockor på Ebba Buschs näringsdepartement att blinka ilsket rött.

Att säga att Peter Larsson svurit i kyrkan är en underdrift. Att välkomna investeringar är en självklarhet för en kommunpolitiker. Och satsningar på helt nya stora industrier är något man knappt vågat drömma om.

I vart fall de senaste 50 åren har lokala politiker snarare fått hantera produktion som flyttat utomlands, företag som dragit ner personal eller helt lagt ner verksamheten.

Baksmällan efter industriflykten

I spåren av detta har följt arbetslöshet och befolkningsminskning.

Det är klart att man inte tackar nej till en ny fabrik. De senaste åren har jag rest från norr till söder i det producerande Sverige och träffat lokala politiker och andra företrädare för kommunerna. De har berättat om hur de ansträngt sig när investerare visat intresse.

Nu säger alltså den person som tidigare haft ansvar för att följa den gröna omställningen att kommunerna borde säga nej.

Samhällskrav utan statligt stöd

Orsaken är ganska enkel. Under sitt arbete har Peter Larsson kunnat se hur illa dagens system fungerar. Etableringen av en ny industri eller för den delen en gruva ställer stora krav på lokalsamhället. Det behöver finnas bostäder, samhällsservice och välfärd. Tillstånd måste behandlas och vägar byggas.

Skolorna behöver undervisa på engelska och nyinflyttade måste få undervisning i svenska. Bara den dummaste sverigedemokrat inbillar sig att man startar en ny fabrik utan människor från alla delar av världen.

Allt det där är kommunernas ansvar att fixa – och betala för.

Alternativet är arbetskraft som bara flyger in och ut, och som inte tillför något alls till lokalsamhället.

Kommunerna får notan – staten vinsten

Problemet är att kommunen knappast tjänar på ekvationen, ens om allt går bra. Makten över framtiden ligger dessutom helt i någon annans händer. Fråga kommunalrådet Lorents Burman i Skellefteå.

Enligt siffror som Peter Larsson hänvisar till behöver kommunerna ta 30–50 procent av kostnaderna, medan staten lägger vantarna på 80 procent av de överskott som förhoppningsvis blir resultatet.

Jag skulle säga att det börjat gå upp för landets kommunalpolitiker. Motståndet mot nya vindkraftverk är en signal. Varför acceptera något som ändå i slutänden varken skapar jobb eller välfärd på platsen? Vi ser också hur kommuner som Kiruna försöker stoppa nya gruvor.

Nu menar alltså statens tidigare samordnare att kommunerna borde säga nej till nya industrier. De ger inte tillräckligt tillbaka till lokalsamhället.

Varför skulle detta vara Ebba Buschs problem?

Industristopp hotar Sveriges framtid

Jo, därför att nyetablering av industri inte kan ske utan kommunernas medverkan. Ett nej skulle innebära ett stopp för den gröna omställningen i Sverige, men också för exempelvis försvarsindustrins expansion.

Investeringar och produktion skulle hamna någon annanstans. Och Sverige skulle bli fattigare.

Förslaget att erbjuda kommunerna en del av fastighetsskatten från vindkraftverk är kanske ett tecken på att poletten börjat trilla ner i regeringskvarteren. Det som behövs nu är att insikten slår igenom på bredare front. Kommuner som får möjlighet att växa och göra Sverige rikare behöver veta att man har Sverige i ryggen.

Staten måste ta sitt ansvar

För att nya industrisatsningar ska lyckas måste, enligt Peter Larsson, alla inblandade nationella myndigheter ta ansvar, tillsammans med lokala och regionala företrädare. Dessutom behöver det finnas resurser och garantier från staten.

I dag är det något företag får, men inte kommunerna.

Tills detta är på plats är alltså rådet till det kommunalråd som erbjuds en ny industri att tacka nej.

Även om det gör Sverige fattigare.