Att bli flintis är att tappa kontrollen

RECENSION. “Allt fler unga män är oroliga över att tappa håret.”

Det vilar något historielöst över hur SVT lägger upp sin nya Edit-dokumentär “Jag vägrar bli en flintis”.

Som om vi inte nojat oss för våra hårfästen innan alla TikTok-influencers började kränga rosmarinolja för att “stimulera hårsäckarna”.

Själv minns jag hur vi samlades i gymnasiets cafeteria för att dra tillbaka luggen och recensera varandras hårlinjer.

Fingrarna pekade mot vikarna som kröp uppåt, bakåt. Och efter gympan masserades vax omsorgsfullt in i hårbotten för att skapa en optisk illusion av volym, i fruktlösa försök att stoppa tidens obönhörliga gång.

Det är passande att dokumentären inleds med att Ivo Franz-Hagström, poet och influencer, står i duschen. För många män är det där det börjar. Med håret som samlats i döda, blöta slingor vid duschbrunnen.

Men när Ivo slänger med sina tjocka, mörkbruna lockar är det svårt att sympatisera med hans påstådda håravfall.

Visst. När han stryker tillbaka dem med handen kanske det går att ana något slags reträtt vid vikarna.

Inte SVT:s första flinitisdokumentär

“Jag vägrar bli flintis” är inte den första SVT-dokumentären som hanterat ämnet håravfall.

2018 ställde Edit frågan “Får män sörja sitt hår?” i en kortdokumentär med samma namn.

Där berättade Mark Levengood hur han älskar att dra handen genom någons hår bara för att bli påmind om hur det kändes.

Komikern Jonathan Rollins delade med sig om hur det var att bli tunnhårig redan som fjortonåring. Och en annan av de medverkande, Peter Smith, bläddrade genom gamla fotoalbum tillsammans med sin pappa.

“Du hade så fint hår”, sa hans far – som om de sörjde inte bara håret, utan också personen som bar det.

Kalla det hårsystem

2023 lärde jag mig att det inte längre heter tupé, i SVT-dokumentären “Vi säger inte tupé”.

Utanför frisören och perukmakaren Richard Ekbergs salong i Linköping stod kepsmännen på rad för att installera ett hårsystem.

Om en tupé är en trött gammal hårboll som klistras på skalpen är ett hårsystem ett avancerat stycke ingenjörshantverk som monteras.

I “Jag vägrar bli en flintis” står Ivo Franz-Hagström och väger. Som han ser det har han tre alternativ. Antingen rakar han av sig allt, knaprar Finasterid-piller livet ut eller så löser han biljett till Turkiet.

Just Turkiet har blivit ett nav för världens hårtransplantationsturism. I Istanbul finns närmare 1 000 kliniker som specialiserar sig på hår, och resepaket med flyg, hotell och hårpluggar säljs som charterresor. Bland de insvurna kallas Turkish airlines för Turkish hairlines.

När Ivo ska ta reda på hur det känns att vara flint så rakar han sig inte. Han gör det näst bästa. Stämmer träff med Robert Aschberg.

Det får mig att tänka på fjolårets Instagramkontrovers när komikern David Coulier, känd från den outhärdliga 90-talssitcomen “Huset fullt”, blev sjuk i cancer.

För att stötta sin sjuka kollega lade John Stamos upp en bild på dem båda. Skalliga.

Men där Couliers kala hjässa var en konsekvens av cancerbehandlingen ville Stamos inte gå längre än att trä på en gummiflint över den tjocka, svarta hårmanen. Även solidaritet har en gräns.

En ofrivillig trilogi

Dokumentärerna “Får män sörja sitt hår?”, “Vi kallar det inte tupé” och “Jag vägrar bli en flintis” bildar tillsammans en ofrivillig trilogi om manlig fåfänga.

Det handlar inte så mycket om hår som det handlar om förlusten av sin upplevda manlighet.

Även om håravfall är naturligt kan vi inte riktigt acceptera det. Vi håller krampaktigt fast vid våra testar och slingor, hur glesa de än blir.

Att världsledare som Donald Trump, Vladimir Putin och Benjamin Netanyahu hellre kammar över än rakar bort visar hur tunnhårighet ses som ett tecken på svaghet.

Att erkänna att man tappar håret är att erkänna att man har förlorat kontrollen.

Skallig sexikon

I senaste säsongen av den hyllade rikemanssatiren ”White lotus” fick debatten luft under överkamningen när skådespelaren Walton Goggins självsäkert blottade ett svindlande högt hårfäste.

Men i stället för hån blev han upphöjd till en sexikon. 

Som om det hetaste en tunnhårig karl kan göra är att omfamna sina döende hårsäckar.

Efter att ha träffat en specialistläkare som konstaterat ärftligt håravfall landar även Ivo i acceptansen.

Till slut finner han sig i det för att till tonerna av Alphavilles “Forever young” raka av sitt hår.

Men när jag besöker hans TikTok är de mörka lockarna tillbaka.

Kanske var acceptansen liksom hårfästet. Flyktigt.