Patetiska knull i förklimakteriet – som funkar

RECENSION. Det här borde inte fungera. Den namnlösa huvudpersonen i Miranda Julys nya roman ”Alla fyra” är så lätt att irritera sig på. 

En urban medelålders kvinna med kreativt yrke, framgångsrik man, ett ickebinärt barn, och ett odefinierat men gnagande missnöje med sin till synes perfekta tillvaro. 

Äktenskapet är så klart inte perfekt när man skrapar lite på ytan.

Tidigt etableras att paret har skilda sovrum och att berättaren, mitt uppe i familjelivets hemtama rutiner, känner sig som en ensam betraktare omsluten av skyddande väggar. 

Hennes återkommande fantasier blir viktigare än vardagslunken. De beskrivs i större detalj och med mer engagemang, vare sig de är neuroser eller erotiska dagdrömmar. 

En av dem är att få uppleva den känslomässiga närhet hon inte känt med sin man sedan de nästan förlorade den nu sjuåriga Sam vid förlossningen – en händelse som ger upphov till återkommande, panikartade flashbacks. 

Roadtripp till New York

Början på den fantasi som till slut får verkliga konsekvenser är planen på en roadtrip från Los Angeles till New York.

Ett försök att omvandla sig själv från ”parkerare” till ”förare” – de två personlighetstyper hennes man myntar för att beskriva deras uppenbara olikheter. 

Förare, förklarar han, ”klarar av att vara uppmärksamma och engagerade även när livet är tråkigt. De behöver inte få bekräftelse för varenda liten grej.”

Berättaren, å andra sidan, är en parkerare: alltså någon som ständigt jagar efter till synes ouppnåeliga mål och bekräftelse, och utöver det är uttråkad av och besviken på livet. 

Så hon planerar sin bilresa likt en trotsig pilgrimsvandring. “Jag kommer vara helt närvarande hela vägen dit och hela vägen tillbaka. Och sen i resten av mitt liv kommer jag berätta för folk om när jag var fyrtiofem och körde kust till kust och äntligen lärde mig att bara vara mig själv.”

Självklart kommer hon inte längre än tjugo minuter hemifrån innan hon fastnar på ett sunkigt motell och börjar omförhandla hela sitt liv. Startskottet blir en tumultartad kärleksaffär med en gift yngre man.

Sedan faller dominobrickorna i rask, andlös takt, en efter en.

Att finna sig själv i förklimakteriet

Efter ett gynekologbesök får hon veta att hon befinner sig i förklimakteriet, en diagnos som fungerar som både förlösning och paniktrigger. 

En kroppslig förändring laddad av att kvinnorna på hennes pappas sida – farmodern och en faster – tagit sina liv i klimakterieåldern.

Orsaken, enligt hennes far, var att de blivit för gamla för drömmen om att någon skulle komma och ta dem med storm. 

Det är alltså dags för kvinnan att finna sig själv eller försvinna. Hon börjar träna, går helt upp i sina erotiska fantasier, kastar sig huvudstupa in i ett tillstånd av hudlös närvaro och fullständig desorientering.

Miranda July har länge rört sig mellan film, konst, performance och litteratur.

Sedan genombrottet med filmen ”Me and you and everyone we know” (2005) har hon gjort sig känd för sin egensinniga blandning av kärleksfullhet, sekundärskam och hypermedvetenhet. 

Med debutromanen “The first bad man” (2015) placerade hon sig i en litterär tradition av kvinnlig autofiktion –  där fantasi och verklighet blandas utan tydliga avgränsningar och där kroppen, begäret och fula tankar får breda ut sig utan att be om ursäkt. 

I ”Alla fyra” fördjupar hon den linjen. Huvudpersonen vill vara fri, men vet inte hur. Hon vill vara i kontakt med sin sexualitet, men det känns patetiskt, sårbart och otillåtet. 

July reflekterar över sin fertilitet och attraktionskraft som något hon är livrädd att förlora, men också kan befrias från.

Emotionellt kaos

Att läsa boken är som att slungas in i ett emotionellt kaos utan skyddsnät.

Prosan rör sig mellan det abstrakta och det outhärdligt konkreta, känslorna svindlar mellan desperation, kåthet, sorg, självhat och ömhet. 

Det blir ibland nästan för mycket, vilket också är poängen. 

Romanens huvudperson borde, på papperet, vara outhärdlig. Men i sin oresonliga, groteska öppenhet gör hon också något som bara litteraturen kan: bryta sönder den tystnad och skam som fortfarande präglar stora delar av den mänskliga upplevelsen.

Precis som i annan kvinnlig autofiktion – från Lena Anderssons kärva förnuft till Chris Kraus svältfödda åtrå och alienation – fångar ”Alla fyra” något som många kvinnor lärt sig att hålla inne, tätt inlindat och djupt begravt. 

De skamliga, ambivalenta, ibland rentav äckliga delarna av att vara kvinna: åldrande, erotiska fantasier, kroppsliga förändringar, moderskapets skuld. 

Doggystyle – den stabilaste ställningen

July nöjer sig inte med att beskriva det – hon kliver in i det helt och hållet, och drar med dig som läsare på den svettiga, överstimulerade berg-och-dalbanan. 

”Alla fyra” är inte bara en berättelse om en kris, utan ett försök att existera i krisen utan att döma eller förklara bort den. Kanske till och med finna styrka i den, som i stycket mot slutet som fått ge namn till boken:

”Alla tycker att doggystyle är en så sårbar ställning”, sa Jordi. ”men det är ju egentligen den stabilaste. Som ett bord. Det är svårt att bli nermejad när man står på alla fyra.”

Miranda Julys alter ego kör vilse, bokstavligt talat. Men i litterär mening vet hon exakt vad hon gör.