Moralpaniken mot Sabrina Carpenter gör mig orolig över dagens unga
Kritiken mot Sabrina Carpenter är bara en del i mängden av en slags neoprydhet som syns bland unga när det gäller popkultur, skriver Gabrielle de Bourg.
Sabrina Carpenters albumomslag har vållat debatt sedan popstjärnan lanserade det på sin Instagram.
1984 upprörde Madonna president Reagans konservativa USA när hon framförde Like a Virgin på MTV:s Video Music Awards.
Mot slutet av låten la artisten sig ner på scenen och imiterade sexuella ställningar med hjälp av sin brudslöja.
Ett framträdande som gjorde henne till The Queen of Pop.
Samma år släpptes Rob Reiners klassiska hårdrockskomedi This Is Spinal Tap, där en av de roligaste scenerna är när bandet får se omslaget till deras kommande album Smell the Glove: en nattsvart framsida utan text, då skivbolaget tyckte att det ursprungliga motivet var för kontroversiellt:
”You put a greased naked woman on all fours with a dog collar around her neck, and a leash, and a man’s arm extended out up to here, holding onto the leash, and pushing a black glove in her face to sniff it. You don’t find that offensive?”
Sabrina Carpenter på alla fyra
Det påtänkta Spinal Tap-omslaget bär många likheter med det till popartisten Sabrina Carpenters kommande album Man’s Best Friend.
Där sitter hon på alla fyra i svart klänning samtidigt som vi ser en man hålla i hennes hår som det vore ett koppel.
Bilden väckte så stor kontrovers när det släpptes i förra veckan att det kändes som att många nog hellre hade sett en svart ruta.
I stället för republikaner eller WASP-iga hemmafruar som på 80-talet kom kritiken nu från unga som identifierar sig som vänster.
I inlägg på sociala medier diskuterades hur omslaget var mansfokuserat, underkastade sig den manliga blicken och ansågs tondövt i dagens politiska klimat.
”Kritiken mot Sabrina Carpenter är bara en del i mängden av en slags neoprydhet som syns bland unga när det gäller popkultur”, skriver Gabrielle de Bourg.
Orolig över dagens unga
Jag är nästan i samma ålder som Tipper Gore var när hon på 80-talet oroade sig över vad dåtidens unga lyssnade på för snusk.
Precis som henne känner jag en oro för dagens unga, fast istället för deras prydhet!
Kritiken mot Sabrina Carpenter är bara en del i mängden av en slags neoprydhet som syns bland unga när det gäller popkultur.
De senaste åren har kritiken om ”kink” hör hemma på Pride ökat, med argumentet att ”det skrämmer bort unga”.
2023 ondgjorde sig exempelvis unga över att man ”tvingades” att se sexscener i filmer som Oppenheimer, UCLA släppte en studie där 47,5 procent av de tillfrågade tonåringar sa att de inte tyckte sex tillförde något till handlingen över huvud taget och till och med ikoniska queerfilmen Rocky Horror Picture Show stämplades som transfob!
”Historielösa veklingar!” kände jag, kanske för att jag betade jag av 90-talets erotiska thrillers och Brian De Palmas filmkatalog samma år…
Oro övergick i rädsla
Frustrationen övergick till rädsla i våras, efter att Ung Vänster satt upp affischer med ”Död åt porren” bredvid affischer för läderbögsklubben SLM (Scandinavian Leather Men).
Det här är inte bara ett försvar att få vara pervers (även om jag är det), men en reell oro. Jag tänker direkt på hur det Hayskoden (Hollywoods självcensur under 30-60-talet) var strängt förbjudet med anspelningar till ”sexuell perversion”.
Exempel på det var kvinnlig sexualitet och htbqi-personer.
Det är bara ett av många exempel på hur man utövat förtryck genom att demonisera sexualitet. Därför har provokation, speciellt inom kulturen, varit ett viktigt motstånd; se bara på Andy Warhol, John Waters, Lady Gaga och Madonna.
I kommentarsfältet till Carpenters inlägg skriver en kritiker att ”Your music lacks the radicalism to do this cover”.
Lite radikalt är det väl ändå att visa sin sexualitet samtidigt som tradwives är en trend?
Eller är ni för stela för att förstå camp?