Sveriges sluskhöger befinner sig i moraliskt förfall

IDÉDEBATT. ”Alliansen bärs av en idé om Sverige.” Så inledde borgerligheten sitt gemensamma valmanifest år 2010.

Femton år senare är den idéburna borgerligheten död. I dag finns varken samhällsanalys, framtidsvision eller politiskt projekt kvar.

I stället har något ruttet tagit dess plats. Något vi bör benämna med sitt rätta namn: den moraliska sluskhögern.

Tecknen har funnits länge. Redan 2018 varnade Per T. Ohlsson för att Ulf Kristersson påhejas av en ”direktörssponsrad neandertalhöger”, groteskt obildade figurer som vill dela grotta med sverigedemokrater.

Per Svensson kallade dem ”fiskmåshögern”; skränig, aggressiv och benägen att släppa sin skit över andra.

Lena Andersson räknar grötkalorier

Borgerlighetens moraliska förfall syns i den parlamentariska röran men också hos dess intellektuella.

När Lena Andersson sommaren 2023 räknade kalorier per krona i ris och gröt som svar på barnfattigdom blir hon bejublad från höger.

Katarina Barrling menar i Världens mest protestantiska land att just gröten väcker känslor eftersom den har en särskild plats i svensk kulturhistoria.

Det må så vara, men för någon som är uppvuxen i ett hem med (mat)kultur från mellanöstern var det inte gröten i Anderssons text som var upprörande. Det var dess moraliska fattigdom.

Där fanns ingen strävan att någon ska få det bättre, ingen sympati för barn som far illa.

Bara ett kallt konstaterande att hungriga barn inte är samhällets ansvar.

Vill inte ta ansvar för hungriga barn

Där är vi nu. Med en borgerlighet som förkastat idén om gemensamt ansvar. ”Om barn hungrar på kvällarna är det inte politikens ansvar”, sade MUF:s ordförande, Douglas Thor, nyligen i SVT.

Och det stannar inte vid den växande barnfattigdomen här hemma.

Inte ens när hunger används som vapen, när spädbarn dör av svält i sina mödrars armar i Gaza, förmår högern att reagera.

I ett försök att förtäcka sin totala avsaknad av politiskt projekt har högern ersatt moral med moraliserande. Dygd har förpassats till historien. Empati har blivit vulgärt. 

Som historiematerialist betraktar jag högerns regression med blandade känslor. Jag tror inte att moral driver historien framåt. Bertolt Brechts devis ”först kommer maten, sen moralen” är en vacker omskrivning av Marx.

Drivs av bitterhet

Men när moraliska ideal helt överges så lämnas fältet öppet för annat: klasskrig ovanifrån i form av skattesänkningar för de redan rika, välfärdspengar till vännerna och urholkning av de sociala skyddsnäten.

Men idélösheten lämnar även över politiken åt ressentiment.

Med ressentiment menas en känsla av förtrytelse, harm, ovilja eller bitterhet. Rousseau såg det som den förfördelades känsla av oförrätt.

Katarina Barrling & Cecilia Garme pekar i boken Saknad ut ressentiment som en av vår tids drivande känslor.

De sätter finger på vad många, särskilt med arbetarbakgrund och utanför universitetsstäderna, känner.

Samma känsla av ressentiment mot de ansvariga och en saknad över folkhemmet beskrivs av Lisa Pelling och Johanna Lindell i Det svenska missnöjet.

Vill stoppa sosseriet

Känslan i sig är inte ny. Den har burits förut, men kanaliserats på helt andra sätt. Under 1900-talet var det vänstern som förstod dess kraft. 

Arbetarrörelsen var exceptionell i sin förmåga att omvandla missnöje till framtidshopp.

Med hjälp av rösträttskamp, folkrörelser, bildning och facklig organisering lyckades man transformera ressentiment till samhällsförändring.

Den värld som förr endast borgarklassen hade tillgång till öppnades upp för alla.

I dag är det i stället ytterhögern som rider på ressentimentet. Men inte för att förbättra, utan för att straffa motståndarna. 

På deras tröjor står ”stoppa sosseriet”. Deras trollfabriker sprider hat mot Sverige. Deras regering försöker sabotera arbetarrörelsens första maj-tåg. Det är ressentiment utan ideal. Avsky utan ansvar.

En sluskhöger

När politiken töms på principer så återstår bara konflikten. Fiendskapen. Det är i denna tomhet som den konservativa tänkaren Carl Schmitt blir aktuell igen.

Han menade att politikens kärna inte är värderingar eller gemensamma mål, utan främst en sak: att skilja vän från fiende.

Det är dit högern nu rör sig.

Vad innebär allt det här för den breda vänstern? Jag vet inte riktigt. Kanske måste även vi börja kanalisera ressentiment mot eliten i de fall där det är befogat.

Kanske måste vi över lag bli bättre på att väcka och använda oss av känslor, även av hopp.

Eller så kanske vi måste inse att våra politiska motståndare är något fulare än vi mött på länge. Och farligare.

Den moraliska sluskhögern är nog här för att stanna.