Politisk utrensning på Sida – Palmecentret förlorar halva budgeten 

 
Samma dag som ansökningsprocessen för civilsamhällesstöd (CSO) från Sida var avslutad så ändrade myndighetens generaldirektör reglerna för hur stödet ska betalas ut.

Från en dag till en annan fick Olof Palmes internationella center, med sina 26 medlemsorganisationer i och kring svensk arbetarrörelse, veta att organisationens budget halveras.  

Nedläggningar och uppsägningar

Det betyder med all sannolikhet både uppsägningar i Sverige och nedlagda projekt i länder där man har verksamhet.

Skälet till att organisationen blir av med pengar är att organisationen, som verkar i Olof Palmes anda, anses vara för politisk.

Beslutet följer ett tydligt mönster: neddragningar inom folkbildning, attacker mot fackföreningar. Nu riktas slaget mot arbetarrörelsens internationella verksamhet. 

Det är en skandal, inte minst i tider som dessa då vi alla ser hur det som kallades för en auktoritär våg nu bitit sig fast i många länder och där demokratiska krafter både behöver hålla ihop och stöttas. 

Vill inte ha samarbete

Men regeringen vill inte samarbeta eller stötta. De vägrar fokusera på strategin och kapaciteten för Palmecentret att bidra till demokratiutveckling och stärka det demokratiska motståndet i länder där det fastslagits att hjälp behövs. 

Det spelar ingen roll för dem att stödet går till en demokratiskola och andra trygga rum bortom bosättarvåld i Palestina, för kvinnors rätt och möjlighet till arbete och en framtid i Filippinerna.

De skiter fullständigt i att Palmecentret stöttar demokratikämpar i Belarus eller att de samlar ett 50-tal miljöorganisationer från Amazonas för att ställa krav på den colombianska regeringen, FN och regeringens representanter i fredsförhandlingar. 

De bryr sig inte om att Sidas experter i över ett års tid godkänt Palmecentret som mottagare av stöd och som plattform för effektivt svenskt biståndsarbete. De verkar snarare på det klara med att enade progressiva krafter utgör ett hot.

Bort med Olof Palme

Svenskt bistånd är bra. Med expertis, erfarenhet och kontaktytor når pengar och stöd fram dit det gör allra mest nytta. 

Som att alla organisationer som hanterar svenska skattemedel inte genomgår gedigna kontroller och förväntas både klara rapportering och eventuella kontroller och kompletteringar. 

Det enda Benjamin Dousa ser är Olof Palmes ansikte och gärning och skattepengar – och då det ska bara bort. 

Det är samma mönster som i hanteringen av UNRWA, där Sidas egna experter bedömt att stödet bör betalas ut – men regeringen har sagt nej och stoppat Sida. 

Pengar till kritiserad SD-organisation

Och Dousas statssekreterare Diana Janse har med rätta kritiserats för att hon medvetet lagt sig i Sidas beslut av stödet till Sverigedemokraternas biståndsstiftelse Hepatica.

Sida sa först nej – men betalar nu ut miljoner, trots att handläggarna själva underkänt ansökningshandlingarna på grund av bristande kvalité.

Överallt i biståndssverige sprider sig nu tystnadskultur och en rädsla för repressalier. Kommer ens organisation gå samma öde till mötes om man kritiserar regeringen? 

Och här hemma säger sig Björn Söder (SD) vilja lägga ner hela myndigheten Sida. 

Svenskt biståndsarbetes blotta existens hänger alltså på att hålla en politisk vettvilling i handen.

Hat som gemensam nämnare

När de enda gemensamma nämnarna för regeringspartierna nu är främlingsfientlighet och sossehat är det egentligen inte särskilt märkligt att en person som Björn Söder vinner mark. 

Eller att Benjamin Dousa anställs direkt från Timbro för att riva det som otaliga personer med hjälp av svenska skattekronor byggt upp. 

Med det fråntar inte från det faktum att denna politiskt motiverade attack är en skandal.

Det var exakt detta många varnade för inför valet 2022. En blåbrun röra som inte drar sig för att ge sig på exakt allt som inte är direkt gynnsamt för svenska höginkomsttagare. Och vägen dit är alltid att slå ner på arbetarrörelsen. 

Ett Sverige att skämmas för

Konsekvensen av Tidölagets biståndspolitik är att Sverige nu gör tummen upp för Lukasjenko, Orbán, Trump, Putin, Erdogan och Netanyahu och andra extremister.

Strategin från Utrikesdepartementet verkar vara att hålla sig på god fot med dessa herrar i något svensk brunhöger försöker intala oss är ”tyst diplomati”, det vill säga tyst lydnad när de kränker mänskliga rättigheter, undergräver demokratin och trakasserar fackliga företrädare, aktivister och meningsmotståndare.

Men detta är inget annat än attacker på demokratin och de demokratiska krafter som riskerar sina liv och sitt levebröd i hopp om att göra vardagen dräglig för sina landsmän och världen en lite bättre plats. På unga progressiva som vill ha fred, på kvinnor som fått nog av ett liv i ofrihet och på fackliga kämpar som vägrar nöja sig med smulor. 

Det är en Orbánifiering av Sverige. En höger så extrem att ingen som säger sig stå upp för demokratin kan försvara den. Ett Sverige att skämmas för och skrämmas av.