Nitzer Ebbs rytande synthikon Douglas McCarthy har gått bort

En av bodygenrens giganter har gormat färdigt. Synthscenen bär sorgeband. 

Nitzer Ebb bildades av skolkamraterna Douglas McCarthy, Bon Harris och David Gooday i Essex 1982. 

De fann sitt sound – tydligt inspirerat av tyska electropunkarna DAF – med singeln Isn’t It Funny How Your Body Works 1985, och skrev snart kontrakt med den legendariska synthetiketten Mute Records. 

Jag var hemskt sen på bollen när det gäller Nitzer Ebb. Jag tror jag hörde dem första gången som tonåring i mitten av nittiotalet, när Kick It, från vad som skulle bli deras sista album på 15 år, Big Hit, rullade på MTV:s forum för alternativ musik, ”120 Minutes”. 

Någon gång i slutet av nittiotalet plockade jag upp ett ex av Join in the Chant, förmodligen på UFF i Huvudsta. 

Join the chant är tidlös

Mycket bodysynth låter väldigt mycket som sin era, ett avtryck av tiden den skapades i och av vilka syntar och samplers som var populära. Men Join in the Chant från 1987 har något tidlöst över sig. 

Den är stilig, aggressiv och sexig och obehagligt funkig. Än hörs influenserna från pionjärerna DAF, inte minst när de latinska rytmerna kommer in men Nitzer Ebb är på väg åt ett eget håll med sin strama produktion.

En pumpande baslinje, en snärtig virvel och så Douglas McCarthy som LEVERERAR text snarare än sjunger. 

Nitzer Ebbs texter är ambivalenta slogans för den moderna människan, och Douglas ryter fram dem som en överpeppad pastor, eller en ironisk auktionsutropare: Lies! Lies! Lies! Lies! Gold! Gold! Gold! Gold! Guns! Gun!, Guns! Guns! Fire! Fire! Fire!

Muscle and hate!

Hit på Ibiza

Join in the Chant blev en hit på Ibizas balearic beat-fester och på house- och technokulubbarna.

På slutet av nittiotalet spelade dragartisten Kevin Aviance från ballroom-huset House of Aviance in en egen version. Både den och originalet gick fortfarande varm när electroclashen tog form på 00-talet, och det var då jag på allvar upptäckte först Nitzer Ebb och sedan Fixmer/McCarthy. 

Det senare var Douglas samarbete med technoartisten och bodykonnässören Terence Fixmer och när tolvan Destroy/Freefall släpptes 2003 ringade den in allt som jag tyckte att den tiden handlade om. 

På den ena sidan den nihilistiskt punskmutsiga shuffle-rökaren Destroy (To me! You’re nothing!), på den andra studsig och skev crooner-trance i form av Freefall. 

Jag hade då en klubb på TipTop med konstnären Makode Linde vi kallade Asshole, och som hade ett vip-kort med ett högt kontrasterat anus på, och det gick inte en fredag utan att jag spelade någon av sidorna. 

Jag tänker att det var på en gräsplätt i Berlin jag träffade Douglas första gången. 

Oklanderligt klädd i åtsmitande svart och mörkgrått, lite helare och renare än oss andra. Han såg ut som att han luktade gott. 

Uppenbarade sig på dansgolvet

Jag bokade spelningar och arrangerade fester tillsammans med två amerikaner jag träffade när vi alla var intresserade av microgenren witch house för sisådär 15 år sedan.

Ett av den genrens epicenter var galleriet Show Cave i Los Angeles vilket drevs av Hazel Hill McCarthy III. 

Ungefär så kom det sig att min amerikanska vän, den välsignade trummisen Brandon, spelade med Fixmer/McCarthy i deras livesättning och, i förlängningen att jag fann mig i samma sällskap som Douglas McCarthy. 

Han var lätt att umgås med: trevlig, intresserad, öppen och glad. 

Samma vecka spelade jag skivor på klubben St. George och Douglas uppenbarade sig på dansgolvet.

Sen följde en sommar, eller om det var två, där Douglas spelade skivor och gjorde liveframträdanden under pseudonym när vi arrangerade fester på små obskyra ställen som O Tannenbaum eller Mindpirates. Vi var kanske 75 personer inklusive Fredrik Strage. 

Rövarhistorier från Hollywood

På den tiden jag fortfarande bokade band var min man Dan en enorm tillgång. Han var så cool att alla ville imponera på honom och höra hans misantropiska betraktelser och historier från 80-talets dödsrockar-Los Angeles. 

Jag vet att det låter som ljug men det är sant! Dan var precis rätt blandning av charmant och skräckinjagande; stor och butter med vitt skägg och tatueringar på hjässan och halsen – alla gillade honom.  

Douglas var inget undantag, han tyckte om Dan från första stund och de bytte rövarhistorier från Hollywood. 

Ett par år efter att vi hade flyttat till San Francisco, kom Douglas och Hazel till stan för att visa Hazels Bight of the Twin.

En sublim dokumentär om hur Genesis P-Orridge, från Throbbing Gristle och Psychic TV reser till Ouidah i Benin där hen genomgick en ritual för att binda sin döda fru, Lady Jayes, ande samman med hens (då) levande. 

Vi gick tillsammans på någon sorts inofficiell visning där vi var nästan ensamma i salongen. Sen drinkar i vår lilla lägenhet på Natoma Street. 

Douglas kunde inte sluta prata om Hazel. Det är en sån jävla fin kvalitet tycker jag, när människor verkligen beundrar sin partner.  

Efterfestflopp

Efter det träffade jag bara Douglas på turnéer och dylikt. Jag och vännen Manny träffade honom och Shannon från bandet Light Asylum som jag också bokat i Berlin när de båda uppträdde med electropunkarna ADULT. från Detroit. 

Tillsammans med en kollega på baren The Eagle gjorde jag en Pride-fest där Douglas spelade skivor i samma line-up som Bill Converse, en ikon inom den underjordiska technon från Texas. 

Manny hade bögifierat sovjetiska propaganda-tryck till flyern och festen var en rungande succé. Och så fixade vi någon sorts sista minuten-efterfest till en Nitzer Ebb-konsert som var en sån där tokflopp med färre människor i baren än en vanlig kväll. 

Men bandet höll relativt goda miner. 

Igår pratade vi om Douglas och plötsligt kom alla känslorna på en och samma gång. Han är borta! 

Berört tusentals

En av de mest drabbande insikterna när jag sörjt min man som dog för tre år sedan, är den om alla små interna skämt, oviktiga händelser, menande blickar som man nu är ensam kvar med. 

Allt eftersom minnet fylls med nya saker försvinner den där gången vi bråkade på tunnelbanan eller den jättegoda bibimbappen vi åt på hans födelsedag. Som snö om våren smälter det som var han, och det som var vi rinner bort. 

Det man vill bevara måste man frysa i tiden. 

Så jag tecknar ner de här osorterade minnena, en snabb polaroid innan allt är borta. Ni får stå ut med lite namedropping, onödiga detaljer och suddigt fokus. 

Jag var inte bästa vän med Douglas McCarthy. Hade inte träffat eller pratat med honom på åtta år när jag fick höra att han lämnat jordskorpan. Inte heller är jag expert på Nitzer Ebb eller professor i bodysynth (min dj-kollega Zlaya dock, där snackar vi kalenderbitare). 

Men den välklädda mannen med den uppfordrande rösten rörde mitt liv på olika sätt. Det har jag gemensamt med tusentals andra.