Därför gråter de vuxna när barnen sjunger Laleh på skolavslutningen

Pianoslingan rullar igång, trevande eftersom det är en skolavslutning vi har att göra med.

Alla vet vad som kommer och ögonen tåras, också mina. ”Vi ska göra jorden hel”, sjunger barnen. Vi ska aldrig skada varandra mer.

Tanken slår mig: är det vi föräldrar eller barnen som försöker förvandla Lalehs sång Goliat till en modern Den blomstertid nu kommer?

Det är i alla fall inte ungarna som gråter.

En politisk sång

De senaste åren har känslosvallen framstått som betydelsebärande på ett nytt sätt. Goliat är onekligen något annat än andra sommaravslutningslåtar.

Den talar inte till oss som Idas sommarvisa – som mest handlar om att det är gött med sommar.

Det är en politisk sång, om hopp och om att världen ska bli bättre.

Uppenbarligen är det mellanstadieelever som ska göra den till det. Jag får för mig att de fäster blicken märkligt mot himlen när de sjunger den här sången. Inte det minsta tynga av det ansvar vi delegerat.

Om man är vuxen är det lätt att projicera. Egentligen blickar de mot en framtid som vuxenvärlden gör sitt bästa för att förstöra.

Men ingen har berättat för dem än. Fortfarande är de inte inlåsta i en samtid som å ena sidan är en pågående katastrof och å andra sidan en kvävande handlingsförlamning.

Jag tror att detta är varför vi gråter.

Vi sörjer det vi glömt

För att vi sörjer den frihet vi förlorat, som vi ser i ungarna och hör i texten.

Ännu har de inte tagit bolån, investerat i indexfonder och gjort återkommande weekend-resor till livsviktiga andingspauser från liv som slösas bort på att arbeta.

Ännu har inte de mer olyckligt lottade drabbats av ryggvärk, skuldsättning och den eviga kampen att överleva räkningarna.

Kanske är det också textens naivitet och barnens uppriktiga ansikten. Vi trodde ju själva en gång att det gick att slåss mot Goliat och vinna.

Vi kunde väl aldrig tänka oss att vi skulle svara ”det inte är så enkelt” oavsett hur uppenbar orättvisan som låg framför oss var.

Vi sörjer detta viktiga som vi glömt och som vi snart ska hjälpa våra barn att glömma. 

För premissen för Goliat är att de vuxna vet något som barnen inte vet, nämligen att samhället vi lever i aldrig kan låta texten vara sann.

I Gaza dör deras jämnåriga

Vi förstår att även dessa barn kommer att socialiseras in i roller och ideal som finns till för att rättfärdiga just de där sakerna som Lalehs sång handlar om att stoppa. Vattnet som inte är rent. Jorden som inte är hel.

Vi vet också att många av dem absolut kommer att göra varandra illa och att deras livschanser kommer att ha att göra med deras hudpigment, deras samhällsklass och deras förmåga att anpassa sig efter rådande normer.

Många av dem kommer att lära sig att detta är precis i sin ordning. Att Goliat förtjänar sin makt och att de som sätter sig upp måste buras in.

Vi vet allt detta men kan inte berätta. Det är vår sorg, inte deras. Det är vår handlingsförlamning som vi drömmar att barnen ska befria oss från.

Så står vi där tillsammans och projicerar vårt hopp och sörjer det förfall som är att bli en mer eller mindre välanpassad vuxen. Tårarna rinner fortfarande när rektorn håller det obligatoriska talet om alla glassar och allt badande som väntar. Sommaren ligger framför små leende ansikten.

I Palestina dödas deras jämnåriga närmast rutinmässigt.

Och om någon unge skulle drista sig till att fråga kommer sannolikt en försvarlig del av de gråtande föräldrarna att ha ett givet svar: ”Det här som händer i Gaza, det är en väldigt komplex fråga”.