Vi som fackrörelse ska aldrig lägga oss platt för motståndarens krav

Vad är det som är bra? Mycket? Lagom? Lite? Vad vi förväntar oss sätter sin prägel helt klart. Frågan ligger egentligen i hur vi formar våra förväntningar.

Vad är det som avgör vad som är bra nog? Ska vi nöja oss från start, eller ska vi vässa våra armbågar och kräva mer så fler kan ta efter?

Det spelar ingen roll om det handlar om förhandlingar om ett nytt kollektivavtal, motioner som behandlas på vår egen kongress eller vägval i lokala förhandlingar.

Det vi ser framför oss innan vi skakat hand är vad som alltid ligger i bakhuvudet. Begränsar det oss, eller hjälper det oss att driva saker framåt?

Köttbullar och Ikea

Höjden av svenskhet är många saker utöver köttbullar och Ikea.

Det är Jantelagen. Det är att knyta näven i fickan. En svensk tiger. Den svenska modellen. Allt kan helt ärligt ses som delvis mesigt i dag.

Men just den svenska modellen grundar sig i att vi tillsammans gick upp till kamp. Det handlar om att vi då var villiga att dö för vår sak. Det är också därför vi inte behöver göra det längre.

Vi är bortskämda i vår bekvämlighet. Vi vet att någon annan tar kampen för oss. Att någon annan går första maj-tåget.

Att någon annan skickar in motioner till avtalsrörelser och till kongresser. Att någon annan driver förhandlingar om arbetskläder. Höjden av svenskhet har landat i just bekvämlighet.

Trycket på viktiga frågor svagare

Vad händer när vi förlitar oss på någon annan? I min värld är det att trycket på frågor som är viktiga för oss blir svagare.

Vi ser mer till oss själva här och nu än till kollektivet i det långa loppet. I längden handlar det om att vi tillåter demokratin att dö.

Jag tycker inte att våra krav ska balanseras mot något mindre än det bästa tänkbara.

Det är inte vår roll som fackförening och gräsrotsrörelse att lägga oss platt för motståndarens krav, innan dom ens är lagda från deras håll. Oavsett sammanhang.

Tolererar utfallet

Sedan är det självklart att det inte alltid blir så i slutändan. För att en förhandling ska vara riktigt bra betyder det oftast att båda parter kommer lätt missnöjda ur den.

Men att man tolererar utfallet av den. För man har kompromissat.

Vi kanske aldrig kan få allt. Det beror helt och hållet på vem eller vad vi jämför oss med.

Men vem säger att vi ska sluta sikta mot stjärnorna? Fortsätter vi göra det kommer vi till slut landa på molnen.