Därför viftar vi med våra hemländers flaggor på studenten

I år tar över 80 000 unga tar studenten och ger sig ut oroväckande osäker värld och till ett oroväckande osäkert Sverige.  

Många av dem vet att baksmällan som väntar är långt värre än den efter en vanlig utekväll. Att lösa jobb och bostad är ingen enkel sak 2025.

Men skit i det! Svenska högtider är numera tid för kulturkrig. Varje år, samma visa. I studenttider innebär det att ett par hyfsat etablerade personer klagar på unga som firar sin dag med hemlandets flagga. 

Sedan följer en diskussion om integration, tacksamhetsskuld och, tja, allt som den senaste tiden kommit att få samlingsnamnet vandel.

Otacksamma invandrare?

I år deltar bland andra Kristianstadsbladets politiska redaktör Sofia Nerbrand och den före detta S-toppen Niklas Nordström.  De sliter sitt hår. HUR kan människor som mer eller mindre tvingats fly sina hemländer hylla landet de en gång lämnat?  

Enligt vissa är det här den yttersta skymfen – ett bevis på otacksamhet från invandrare som fått möjlighet till ett liv i Sverige. Landet har bjudit på gratis utbildning och som tack viftas det med Somalias eller Syriens flagga.

Med anledning av de svallande känslorna  så känner jag ett behov av att klargöra varför jag bar Argentinas flagga på mina axlar när jag sprang ut från mitt gymnasium i Växjö för 17 år sedan.

Jag tror inte att jag är ensam. För många med rötter i ett annat land handlar det inte om att ta avstånd från Sverige – utan om att bära hela sin identitet med stolthet.

De flesta av oss svenskar med rötterna i ett annat land må se Sverige som vårt hem. Svenskan är vårt huvudsakliga språk och våra barn kommer växa upp ännu längre ifrån platsen våra familjer en gång lämnade. Men vi vet var vi kommer ifrån – och varför. 

Våra familjer kom hit för de var tvungna. De kom för att kunna erbjuda oss, barnen, något mer. För att kunna uttrycka sig fritt. För att inte fängslas för sina åsikter eller dö. 

Och att landa i Sverige har varit bra för många familjer – men det har sitt pris. Hemmet, släkten, den egna identiteten och samhörigheten offras. 

Vi som vuxit upp med en invandrad familj har sett det. Ansträngningen det krävdes att etablera sig, bygga ett nytt liv och få pengarna att räcka till. Lära sig myndighetssvenska och be sina barn, som inte sällan kan språket bättre, om hjälp att navigera den snåriga byråkratin. 

Integrationen har ett pris

Kampen att knyta nya kontakter för att få jobb och hjälpa oss in. Att lära sig nya sociala koder som många i Sverige helst låtsas om inte ens existerar – tills någon faller utanför normerna. 

Språkbarriärer stänger dörrar. Trots gedigen erfarenhet är det svårt att engagera sig i politik och civilsamhälle på samma villkor som infödda. 

Sorgen av att känna hur avståndet till familjens yngre generationer växer när man gör ”rätt” och lever integrerat.  

Vi har sett våra nära och kära släppa sin stolthet och lägga drömmarna åt sidan. Integrationen har ett pris – och det är högre än många anar. 

För oss som inte vuxit upp i landet vi härstammar ifrån har hemlandets flagga framför allt blivit en symbol för familj. Det är maten, språket och sättet vi vuxit upp. En del tycker man om, en del inte. Som kultur och familj är mest.

Sverige är med hela tiden

Vi hyllar personerna som trots allt ändå banade väg för oss. Dem vars liv inte alls blev som de tänkt och önskat – men som såg till att vi fick dansa glatt på studenten i Sverige. 

Det är alltså inte så att vi vill visa vårt förakt för Sverige. Men låt oss vara ärliga. Det är inte så att studenter med svenskfödda föräldrar går runt på sin stora dag och tänker på utbildningssystemet och tackar svenska skolan heller. 

Den jämförelsen är egentligen rätt onödig och dum, men eftersom samtalet har blivit så här dumt vill jag inte riskera att tappa någon. 

Därför vill jag påminna om att den svenska flaggan finns med på studenten. Sverige är med.

På band på blommorna som hänger runt studenternas halsar. Eller servetterna som pryder bufféborden, marsipandetaljerna på studenttårtorna, ballongerna på flaken och i skolorna.

Så kan du visa att du älskar Sverige

Men för skolavslutningstidens kulturkrigare räcker det aldrig. Den årliga vreden mot att studenter firar på ”fel” sätt  – det är ett sjukligt kontrollbehov. Ett krav på underkastelse, maskerat som vädjan om tacksamhet.

I grunden handlar det om en inskränkt nationalism som inte bara kräver att du anpassar dig – utan att du suddar ut dig själv. En identitetspolitik från höger där stolthet över släktens historia direkt misstänks vara illojalitet. 

Sådant har vi sett förut, i historieböckerna. Och det är aldrig vackert.

Slår den rot i Sverige kan vi glömma allt vad samhällsgemenskap heter. 

Men ärligt talat. Det här är en riktigt dum fråga som faktiskt mest handlar om att än en gång peka ut något främmande som ett hot. Låt folk leva, acceptera även saker som du inte förstår.  

Och om du på riktigt älskar Sverige så kan du se till att hjälpa någon av de över 100 0000 kids som slutar trean in på jobb- och bostadsmarknaden. Allt annat är bara käbbel.