
”Jag älskar det” säger Hedvig Lindahl om sitt nya jobb på ett Sis-hem.
Hedvig levde fotbollsdrömmen i Chelsea – nu jobbar hon med missbrukare: ”Älskar det”
Hon har spelat på de stora arenorna världen över. Nu har fotbollsikonen Hedvig Lindahl, 42, avslutat karriären och tagit jobb på Sis-hem. Har hon hittat rätt?
Hon har utsetts till världens bästa fotbollsmålvakt och är en av tidernas meste landslagsspelare. Förra året avslutade Hedvig Lindahl, 42 år, fotbollskarriären.
Nu jobbar hon som timvikarie på ett Sis-hem i Mellansverige.
– Jag älskar det! säger hon om sitt nya jobb.
Många bollar i luften
Just den här veckan, när vi träffas, har Hedvig Lindahl inget arbetspass inbokat på Sis-hemmet. Men hon har en del att stå i ändå.
Hon är målvaktstränare på ett gymnasium, lärarassistent på en skola och jobbar lite på en fritidsgård. Hon tar även lite fotbollsrelaterade uppdrag.
När vi ses har hon exempelvis blivit inbjuden att tala på nationaldagen i Eskilstuna.
– Det känns som ett stort och ärofyllt uppdrag, säger hon.
”Känns ärligt och äkta”
Jobbet som behandlingsassistent inom Statens institutionsstyrelse (Sis) är ganska nytt, på ett hem som tar emot män med olika typer av missbruk.
Hon skiner upp lite extra när hon pratar om det.
– Det känns ärligt och äkta. Man möter människor i en utsatt position som man förhoppningsvis kan ge lite inspiration och motivation, säger hon.
Även om pappan har jobbat inom missbruksvård – och även varit fotbollsspelare – hade hon inga tankar på ett sådant yrke innan hon såg jobbannonsen i platsbanken.
– Jag går mycket på energi och kände att det här är intressant. Det här ger mig någon typ av energi, jag vill utforska det, säger Hedvig Lindahl.
Det lilla hon visste om Sis kom från uppmärksammade Instagramkontot Sis-tjejer, med vittnesmål om kränkningar, övergrepp och våld på de statliga vårdhemmen. Ingen direkt smickrande bild, men hon såg jobbet som en chans att göra positiv skillnad.
Kan relatera till orättvisan
Som behandlingsassistent gör Hedvig praktiska saker som att fixa i ordning i köket och duka upp mat.
Men det bästa är ändå att prata med människorna som vårdas för sitt missbruk, att lyssna på deras historier och få förståelse för hur det gick snett. Många har fallit mellan stolarna och hamnat på glid i samhället.
– Jag kan faktiskt relatera till den orättvisan. Vi båda kommer från grupper som har varit åsidosatta, säger Hedvig Lindahl.

Hedvig Lindahl som landslagsmålvakt under OS i Rio.
Annan status på damfotbollen
När hon började spela fotboll som fyraåring hade damfotbollen en helt annan status än i dag.
Det var inte förrän 2017 som damerna fick representeras av internationella spelarföreningen och det dröjde länge innan spelare i damallsvenskan kunde leva på sin lön.
Hade Hedvig Lindahl varit man hade hon haft en helt annan ekonomisk situation än idag, med en utlandskarriär i exempelvis brittiska Chelsea och tyska Wolfsburg.
– Där har du det svart på vitt. Jag fick ingen större fördel ekonomiskt under alla mina år. Men det var drömmen om att bli världens bästa som drev mig, säger hon.
Ser fortfarande orättvisor
Hon minns när hon som tjugoåring ingick i landslaget som spelade VM-final. Hur stolt hon kände sig när hon kom hem till Sverige, för att sedan inse att sponsorer inte precis stod på rad.
Sedan dess har Hedvig Lindahl varit en av dem som har höjt rösten för att nästa generation fotbollsspelare ska behandlas bättre.
– Men det är fortsatt inte där det bör vara. Det är fortfarande ekonomiska skillnader mellan herr- och damersättningar på VM till exempel, säger hon.
Hedvig Lindahl har alltid sagt ifrån när hon tycker att något är fel, från lågstadiet i sörmländska Marmorbyn när hon skällde ut snygga killen som inte tyckte att tjejer skulle spela fotboll, till fotbollsföreningen som använde ett rasistiskt språkbruk.
Hon har också legat på Internationella Fotbollsfederationen (Fifa), som hon inte tycker tar sitt ansvar.
Hon har förgäves försökt få dem att ta ställning mot kriget i Gaza.
– Jag tycker att de ska kasta ut Israel ögonaböj. Så länge det här pågår ska de inte få vara med i några turneringar, säger Hedvig Lindahl och tillägger:
– Sedan kanske Fifa bara ska säga någonting? Erkänna lidandet och erkänna att man har gjort fel.

Hade Hedvig Lindahl varit man hade hon haft en helt annan ekonomisk situation än idag, med en utlandskarriär i exempelvis brittiska Chelsea och tyska Wolfsburg.
Engagerar sig i Gaza
Situationen i Gaza har engagerat Hedvig Lindahl mycket på senare tid. Hon har gått i demonstrationståg och belyser frågan i sociala medier.
Tiden efter fotbollen har gett henne mer utrymme för engagemang och hon har exempelvis funderat på fotbollsspelarnas ansvar.
Hon upplever att många hämmas från att säga vad de tycker, rädda för att stöta sig med fotbollsklubben eller för att förlora sponsoravtal.
Erbjudande från Saudiarabien
Själv har hon tänkt tillbaka på att hon spelade i Chelsea, som då ägdes av den ryske oligarken Roman Abramovitj.
– I efterhand har jag tänkt att jag inte borde ha spelat där. Vad fel det var, säger hon.
När hon efter karriären fick ett erbjudande som målvaktstränare i Saudiarabien tackade hon därför nej.

Hedvig Lindahl fick Diamantbollen 2016.
Tröttnat på fotbollsvärlden
Alla dessa politiska aspekter av fotbollen har fått henne att tröttna på sporten.
Livet som timvikarie må inte vara så lönsamt, men Hedvig känner en frihet och vill utforska andra delar av livet.
Hon kommer att jobba på Sis-hemmet under sommaren till att börja med, och kanske även i höst. Samtidigt fortsätter hon på fotbollsgymnasiet, ett jobb hon också verkligen gillar.
Att helt släppa fotbollen känns främmande.
– Jag undrar hur det hade varit om jag inte snörade på mig skorna tre dagar i veckan, kände gräset under fötterna och fick slå några bollar. Då är ju hela min grund borta.