Edward Bloms spritgnäll och Foodora-tips i Timbros kokbok
Signe Krantz försöker använda sig av Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbros kokbok som visar sig vara full av upprepningar och tips om att ringa Foodora i stället.
2023 testade kokbokens ena författare Fredrik Kopsch att jobba som Foodora-bud.
RECENSION. Sue me, men jag vill att kokböcker lär mig något nytt om mat. Det är själva poängen. Berätta ifall äpplena till en amerikansk paj ska tärnas eller skivas.
Förklara varför man absolut inte ska använda färdigblandad färs till råbiff, men utgå gärna från att läsaren redan har ett vanligt recept på pannkakor.
Timbro har gett ut en kokbok som inte gör något av det. Den fick mig till och med att på egen hand lära mig laga pad thai – bara för att bevisa en poäng.
“Hembränt, råbiff och dans med Mört-Eva”, utgiven av Timbro förlag, är som om någon kastat i kapris och potatis i en fruktsallad. Den ena tuggan är som självaste himmelriket. Den andra får mig att vilja skjuta tallriken åt sidan.
Träffar matproducenter
Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch har fotats av Erik Johnson medan de träffat matproducenter och kändisar, invävt med rörande berättelser om maten som spelat störst roll för honom själv.
“Libertarianer av nödvändighet” kallar chefsekonomen de som navigerar lagar, regler och tillstånd för att se till att vi har mat på våra bord.
Hembränt, råbiff och dans med Mört-Eva av Fredrik Kopsch och Erik Johnson (Timbro förlag).
När jägarna Henrik och Louise visar foodtrucken de behövt koppla in till sin viltrestaurang för att få sälja alkohol. Först efter att de hade köpt och byggt ihop allting kunde kommunen avgöra om det alls var tillåtet.
Bröderna Klemming förklarar att Livsmedelsverket gör det svårare att fiska invasiva ostron. Då är det svårt att inte se bokens poäng
Edward Blom gnäller över alkoholmonopolet
Men när Fredrik och Erik står i Edward Bloms kök och beklagar sig över alkoholmonopolet skär det sig. Det känns som att jag sitter på en av de “kunskapshöjande aktiviteter” som vinodlare bara några sidor senare kritiserar som ett krav för Sveriges gårdsförsäljning.
I stället för att låta berättelserna jäsa i mitt huvud vill Timbro se till att jag drar rätt politiska slutsatser.
De andra profilerna bidrar inte mycket mer. Vi vet redan att Sara Skyttedal gillar cannabis och Lena Andersson kritiserar kostrekommendationer.
De distraherar bara från matproducenterna utan egna spalter att synas i.
Upprepade recept
Recepten är som en eftertanke. Edward Bloms älgråbiff får det först att vattnas i munnen, men eftersmaken surnar när jag kommer ihåg att boken hundra sidor tidigare redan förklarat hur man lagar råbiff – men då på sättet som Fredrik Kopsch föredrar.
De flesta recepten är bra, men allt för basala. Fredrik Kopsch skriver mer om sina – förvisso rörande och intressanta – minnen än vilka misstag man ska undvika.
Hans refried beans kommer inte ens med mått.
När Johan Pehrson står för bokens andra recept på helt vanliga köttbullar undrar jag vem boken är skriven för.
Pad thai från Foodora
Bokens sista “recept” på pad thai fick mig att ta av mina glasögon bara för att gnugga mig i pannan.
Bredvid en bild på Fredrik Kopsch i en rosa jacka från när han lajvade foodora-bud 2023 står det:
”Ta upp din telefon
Öppna Foodora-appen
Sök på Pad Thai
Beställ hem”
”Det är svårt att laga asiatisk mat”, förklarar han.
Förlåt, men är inte poängen med en kokbok att han ska lära sig det och sedan hjälpa läsaren på traven? De thailändska bärplockarnas matkultur borde få lika mycket utrymme som ålagillet i Skåne.
Speciellt eftersom att Foodora har samma undermåliga arbetsvillkor som syltproducenten Olle Göransson bara några sidor tidigare beskrev som koloniala.
Är det så svårt att laga själv?
Av ren irritation bestämde jag mig för att lära mig laga pad thai själv. Så svårt kan det väl inte vara? Ingredienserna är lättare att få tag på än älg och billigare än något av bokens fyra recept på ål.
Hot Thai Kitchen har internets bästa recept. Såsen måste innehålla tamarind, nudlarna ska vara fasta och man ska lägga i mycket böngroddar.
Det gick snett direkt. Jag tog för lite av såsen, hoppade över gräslöken och hann inte hitta torkade räkor. Fredrik Kopsch hade kanske en poäng där.
Krantz egen pad thai.
Men den luftiga och knapriga nudelrätten gick åt så snabbt att jag först när tallriken var tom kom ihåg den färska limeskivan på köksbänken.
Boken bär nu rosa fläckar från rädisa. Ett fysiskt spår av rätten den inspirerade.
“Hembränt, råbiff och dans med Mört-Eva” hade kunnat få en Michelinstjärna om den fokuserade på matproducenterna och lagt mer tid på att redaktöra recepten. Istället är den ett rörigt hopkok av för många idéer och för många intervjuer som de inte ville ha gjort förgäves.
Men tack vare den kommer jag att tänka på fiske, jakt och mjölkbönder varje gång jag äter pad thai.