Här dumpas våra utslitna kläder: ”En skam att skräp skickas till Afrika”

Det är tidig morgon på Kantamanto-marknaden i Ghanas huvudstad Accra. Solens morgonstrålar lyser genom taken på presenningar som hänger slakt över de trånga gångarna.

Golven är täckta av trasiga tygbitar och längs med de smala gränderna sitter försäljare mellan stora högar av gamla kläder och väntar på dagens kunder.

35-åriga Fusina Muhammed sitter i ett hörn mellan några nyanlända balar från Storbritannien. Från tidig morgon balanserar hon de tunga balarna på huvu­det mellan containrar i hamnen och den stora secondhand-marknaden.

Bär 55 kilo på huvudet

Som de flesta bärare, eller kaya­yei som de heter lokalt, kommer hon från norra Ghana och flyttade till huvud­staden i jakten på jobb. De sista åren har västvärldens gamla kläder varit hennes levebröd, men jobbet tär på kroppen. Balarna hon bär väger 55 kilo och hon går kilometervis varje dag med den tunga lasten. 

– Vi jobbar upp till 12 timmar om dagen i stekande sol. Lönen är minimal och räcker inte ens till sjukvård, säger hon.

Precis som de flesta arbetare här har hon ingen fast anställning, inget kontrakt, inga försäkringar och noll rättig­heter. Om hon skadar sig, vilket lätt kan hända, får hon klara sig själv. 

Fusina Muhammed är en av tiotusen­tals människor som jobbar på Kantamanto, en av världens största mark­nader för secondhand-kläder.

15 miljoner textilier i veckan

Det finns inga exakta siffror på hur mycket kläder som kommer till Ghana, men enligt många källor handlar det om ungefär 15 miljoner textiler varje vecka från västvärlden och Kina. Detta gör Ghana till en av världens ledande importörer av begagnade ­kläder. ­Lokalt kallas de obroni wawu – död vit mans kläder. 

Enligt EU:s miljömyndighet (EEA) har exporten av begagnade textilier tredubblats under de senaste 20 åren.

Nästan hälften av denna export, 46 procent, går till afrikanska länder. Den globala marknaden för secondhand-kläder var 2023 värd över 50 miljarder kronor och utgör en ­betydande del av Ghanas ekonomi.

Under 2021–2022 genererade branschen över tre miljarder kronor. Otaliga människor i det västafrikanska landet försörjer sig på västvärldens dumpning av textiler och bara på Kantamanto-marknaden jobbar över 30 000 människor. Bakom de ekonomiska fördelarna döljer sig en baksida: klädernas kvalitet försämras, och en stor del av det som doneras är i praktiken avfall.

Alltid en chansning

Trebarnsmamman Vida Opong sitter bakom en hög med gamla jeansjackor i den lilla butiken hon driver på marknaden. Familjen har handlat med begagnade kläder här i alla tider. Vida lärde sig ­”business” från sin mor och i dag försörjer hon ­familjen på att köpa och ­sälja ­balar av begagnade ­kläder från Europa.

När vi träffar henne har hon precis rivit upp plasten på en bal märkt med ”UK” i stora bokstäver. I dag har hon otur, bara drygt hälften av allt hon har köpt går att sälja. Att handla med begagnade kläder är alltid en chansning. Man vet inte vad som gömmer sig i en bal förrän den är betald och öppnad. 

– Förr i tiden kunde man vara säker på att kvaliteten var bra, nu är det nästan en garanti att stora delar av innehållet i en bal inte går att sälja. Vi köper balarna för dyra pengar och det är en skam att skräp skickas till Afrika, säger hon.

”Vi har inget säkerhetsnät”

Hon håller upp en hålig orange t-shirt och plockar upp plagg efter plagg som antingen har stora fläckar eller syn­liga hål. En del av de förstörda plaggen köps upp av skräddare som specialiserat sig på upcycling, att ge gamla textilier nytt liv. Stephen Ackah är en av dem. Han sitter bakom sin symaskin mitt i kaoset på marknaden. Framför honom på bordet ligger tygbitar och gamla kläder som ska lagas och få nytt liv. 

Trebarnspappan har tillbringat över ett decennium här, och förvandlat kasserad denim och tygrester till nya plagg. Han har klarat sig i alla år men livet är fattigt och arbetsvillkoren har blivit allt svårare. 

– Vi har inget säkerhetsnät som hjälper oss när en olycka inträffar eller om vi blir sjuka.

Ingen hjälp från facket

Stephen Ackah har varit medlem av flera fackliga organisationer men har aldrig fått någon hjälp. 

– Det finns många fackorganisationer i Ghana men jag har inte funnit någon som hjälper oss här på marknaden. Kanske är det för att vi klassas som en del av den informella ekonomin och inte har något värde för dem. 

Han berättar om en brand 2022 som förstörde stora delar av marknaden och verksamheten han byggt upp. 

– Representanter från myndig­heterna besökte marknaden och lovade att hjälpa. De samlade underskrifter från folk som förlorat sina arbetsplatser i branden, och lovade kompensation, men det var som vanligt bara tomma ord, säger han.

Den 1 januari 2025 drabbades marknaden av ännu en förödande brand som förstörde stora delar av området, resul­terade i flera dödsfall och påverkade tusentals försäljare. Efter branden har mycket återuppbyggts men cirka en tredjedel av de 30 000 försäljarna på marknaden lever i dag med svåra ekonomiska utmaningar. 

”Aldrig varit så ledsen och rädd”

Vi möter Jeanette Bartels, som har sålt kläder på marknaden i över 30 år. Hon förlorade allt i den stora branden. Jeanette var hemma när hon fick veta att marknaden stod i lågor. 

– Jag har aldrig varit så ledsen och rädd i hela mitt liv. Hela mitt livs grundval försvann över en natt, säger hon. 

Jeanette Bartels berättar att hon fått stöd från organisationer som The Or Foundation för att återskapa det som gick förlorat, men både myndig­heterna och fackföreningar har varit från­varande. 

– När olyckan är framme är det vi som privatpersoner som får bygga upp allt på nytt. Vi är tacksamma för den lilla hjälpen vi fått, men jag kommer aldrig kunna återskapa det som gått förlorat, säger hon.

40 procent blir avfall

Marknaden är full av kreativitet och entreprenörskap. De enorma mäng­derna kläder som kommer till  Ghana har skapat en vibrerande så kallad ­upcycle ekonomi där gamla kläder får nytt liv ­genom återförsäljning, reparation och återvinning. Men systemet hotas av den enorma mängden textil­avfall, som är ett direkt resultat av västvärldens fast fashion-kultur.

Enligt flera källor är 40 procent av de 15 miljoner plaggen secondhand-­kläder som kommer in till Ghana varje vecka i så dåligt skick att det blir till avfall.

Ett par kilometer från Kantamanto stiger svart rök mot himmelen från ett stort berg av kläder, elektronik och plast. Några ungdomar står runt en brasa där de utvinner metaller från elektroniksoporna. Vi trampar på kläder från Reebok, Levis, Replay och ­andra kända västerländska märken. Det här är en av världens största avfallsplatser för textiler och elektronik – och slutstationen för de kläder vi skänkt till välgörenhet. 

– Det finns ett stor okunskap om vad som egentligen händer med kläderna vi skänker. Jag tror inte att folk vet att kläderna som kommer hit inte är gratis och att det kostar folk dyrt att han­tera allt skräp, förklarar Liz Ricketts, som är grundare av The Or Foundation. 

Lika mycket skräp som fisk

Organisationen strävar efter att minska textilavfall och dess miljö­påverkan genom forskning, utbildning och hållbara initiativ som upcycling och återvinning. Varje vecka samlas organisationens volontärer på stranden för att rensa bort kläder och annat skräp.

– Vi samlar omkring 20 ton kläd­avfall från stränderna varje vecka, men det fortsätter att sköljas upp. Fiskarna får upp lika mycket tyg och skräp som fisk, berättar hon.

Från och med den 1 januari i år har EU infört nya regler för hantering av textilavfall. Den nya lagstiftningen kräver att textilier sorteras och samlas in separat för att främja återanvändning och materialåtervinning, samt minska mängden som går till förbränning.

Det införs också ett utökat producentansvar (EPR) vilket innebär att företag nu ansvarar för kostnaderna kopplade till insamling, sortering och återvinning av textilier.

”Avfallskolonialism”

Trots ambitionen att begränsa handeln med textilavfall finns det kryphål. Kläder som bedöms vara återanvändningsbara efter sortering i Europa kan fortfarande exporteras till länder som Ghana. Detta innebär att textilier som egentligen inte är säljbara skickas dit utan att omfattas av producent­ansvarets regler.

– EU:s policy låter bra på papper, men i praktiken finansierar den bara avfalls­kolonialism. De skyddar euro­peiska ­intressen, inte de samhällen som faktiskt hanterar avfallet, säger Liz Ricketts.

Hon betonar att producent­ansvaret saknar verklig effekt om det inte följer varan hela vägen till dess slut­destination.

– Om EPR inte gynnar de länder som faktiskt hanterar avfallet, vad är då poängen? Ghana bär bördan, men får inget stöd!

Värkande nacke och axlar

Solen står lågt när lastbäraren Fusina Muhammed är klar med dagens sista transport. Hennes nacke värker och axlarna ömmar. Hon drömmer om en annan framtid, där hon sitter vid en symaskin i stället för att bära andras gamla kläder på huvudet. 

– Jag är tacksam för jobbet, som ­hjälper mig att ta hand om min son. Men jag skulle önska att jobbet gav lön som räckte till ett bättre liv, säger hon och ser ut över marknaden där arbetsdagen aldrig riktigt tar slut. 

I takt med att världen shoppar i snabbare takt än någonsin, fortsätter floden av kläder att skölja över Ghana. Det som en gång började som en handelsmöjlighet har för många blivit en kamp för överlevnad. Det är en ekonomi byggd på andras överflöd, där de som kämpar hårdast förblir osynliga i modets kretslopp.