Civil Polis: Spotify är en finlandsfärja med slutdestination helvetet
Tommie Jönsson möter det maskerade bandet som utger sig för att ha 200 medlemmar, skriver manifest mot samtiden och startat en egen streamingtjänst.
”Hela grunden för Civil Polis är att göra dumma grejer snabbt. Tanken med vår streamingtjänst är att bygga en ny infrastruktur så att vi kan skita i de stora tjänsterna”, säger skaparna.
Civil Polis låter som en lågkonjunktur. Som diskbänkspoesi, ordsallad och paranoia från ett folkhem där det mesta har sålts ut. Allt sjungs med indie-swag över drum and bass-samplingar. Bandet kallar det själva för postprogg.
På sjukhus är det stressigt / alla stålar går till vapen / och schysta skatter på fastigheter / så inga boomers blir arga / det var nån bugg när de växte upp / så alla råka bli rika
(GAGG, från albumet En man utan referenser, 2025)
Men det är dumt att försöka genrebestämma.
För Civil Polis är landets otydligaste band. De påstår att de består av 200 personer. Det finns ingen frontfigur. På foton ser man bara uppdragna trenchcoats och solglasögon.
När P3 ringde upp svarade bandets språkrör inte på några frågor. I stället rabblade han fram ett manifest. Programledaren storknade snabbt och slängde på en låt.
I en tid när svensk popmusik domineras av proffsigt leende Benjamin Ingrosso-underhållning känns sådant ganska uppfriskande.
Civil Polis nya album heter En man utan referenser. Det finns inte på Spotify. I stället har en reklamjingel tankats upp:
Har du tröttnat på centraliserade plattformar som suger ut livslusten ur allt som är kul och vackert?
Är du också trött på att bli reducerad till ett limstift för kapitalismens skrotbyggen?
I så fall har jag svaret till dig.
Den säljande mansrösten uppmanar oss att surfa till Civil Polis egenbyggda musikplattform. Bakom betalvägg kan man lyssna på det nya albumet, alla tidigare Civil Polis-releaser samt en buffé av underjordisk svensk pop.
Det finns också ett manifest som förkunnar att artister som ansluter sig till tjänsten får 100% av sina streamingintäkter. Vill man prenumerera, kostar det en tusendel av ens månadsinkomst.
”Hela grunden för Civil Polis är att göra dumma grejer snabbt.”
– Du får tänka att du kan ha två musiktjänster på telefonen. En är Spotify, för den globala skiten alltså. Och så har du vår grej, som är lokal.
Jag träffar två språkrör för Civil Polis över några öl på en indisk restaurang. Den ena av dem snackar mest, på mild göteborgska.
– Hela grunden för Civil Polis är att göra dumma grejer snabbt. Tanken med vår streamingtjänst är att bygga en ny infrastruktur så att vi kan skita i de stora tjänsterna.
Lokal kultur
Men om vi ska prata om business, vad har ni för mål för streamingtjänsten?
– Att vi ska kunna ta ut en månadslön. Och att det ska finnas 10 stycken riktigt bra band i Sverige. Som överlever, med hjälp av vår streamingsajt. Det är vårt mål. Och vi vill inte att band ska hålla på och försöka få lyssnare i Kalifornien när de ändå bara står och spelar på Slakthuset. Vi vill ha band som är här, med oss i rummet. Nu.
Varför är det viktigt att göra musik som är lokal?
– Det där har vi en dispyt om i Civil Polis. Men min personliga åsikt är att det är groteskt att se jorden som en stor glob. Många tycker att vi som är här i Sverige borde se mer utanför vårt land. Men samtidigt – när man bara kan sticka någonstans, Berlin till exempel, för att det ska vara så jävla bra där – då skiter man ju i att förbättra sin egen stad. Jag tycker: fucking zooma in i stället!
De där tankarna är ganska inne i politiken nuförtiden. Att gå från globalisering till hembygd och isolationism.
– Det är det vi bråkar om. För det är ju högern som har tagit hela den här frågan och äger den nu. Men ärligt talat tyckte jag att det var lite kul när Trump började köra med sina tullar.
Så Civil Polis är för strafftullar på kinesiska varor?
– Där har du headlinen. Men jag menar att det finns något fint med den här lilla, lokala musikkulturen där man byter band och skivor med varandra. Och att det alltid fanns små kluster av människor i varje stad som byggde den kulturen. I stället fick vi en globaliserad hipsterkultur som blev helt uniform och inte ledde till att någon plats blev bättre.
Theodor Jensen plockar pappersark
Två veckor tidigare i en källare under Skanstull: Mörkt, fullpackat, ölspill. Drum and bass-loopar smattrar på en volym långt över Folkhälsomyndighetens riktlinjer. På scenen studsar några Civil Polis-representanter beväpnade med mikrofoner och buntar av A4-papper.
De turas om att skrikrabbla ett kilometerlångt manifest, i kulsprutetempo:
Om du hör det här betyder det att du befinner dig en värld av okända ansikten – aldrig förr har människan kunnat se så många ansikten – och vara vän med så få av dom – vi lever idag i en hyperindustrialiserad, hyperglobaliserad och hyperlänkad värld […] vi når nya horisonter men inga nya perspektiv –
De förbrukade textlapparna slängs ut i luften och singlar ner som konfetti över källarpubliken.
Efter sista låten syns Theodor Jensen från The Plan springa runt och plocka upp pappersarken. Vissa har redan trampats ner i ölspillet. Han ställer sig vid bardisken och suger i sig texten, A4 efter A4. Jag försöker snacka men han vill inte bli störd. Vi hörs några dagar senare.
– Jag skulle köpa öl och plockade upp ett blad som låg på vägen. Sedan läste jag och det var så bra att jag samlade fler och alla var bra. Det var svinlänge sedan man kände den stämningen. Är det inte konstigt att man blir glad bara för att konst gör vad den ska?
”Vi är duktiga på att skicka anteckningar till varandra. Saker som överhörs på stan, det skriver vi ner och skickar” berättar Civil Polis om sin skrivprocess.
Boomer-Tom Alandh
Det ilsknaste spåret på Civil Polis-albumet handlar om den klassiska konflikten i den svenska ålderspyramiden: boomer-generationen som fick allt medan de efterföljande generationerna vet att de aldrig kommer leva lika gott.
Nu är jag lika gammal som pappa / när han köpte sommarstuga / jag flyttar en gång om året / skriver varken dikt eller faktura / det är något vagt, en udda känsla / allt är bara så jävla … GAGG!
Låten inleds, lite otippat, med ett röstmeddelande från den pensionerade dokumentärfilmaren Tom Alandh.
– Jaha, tog de med inläsningen? Jag gillar ju inte deras musik. Men de var verkligen jätteschysta killar, säger Tom när jag ringer för att kolla om Civil Polis har clearat sin sampling.
På indiern frågar jag Språkrör nummer ett varför de ville ha med en boomer som Alandh på albumet.
– Egentligen skulle vi ha med honom på vår spelning för några veckor sedan också. Tyvärr hade han ryggskott och hade precis kommit hem från en Greklandssemester. Och hans fru sa nej.
Men varför vill ni ha med honom?
– Vi har väl en skev bild av det gamla Sverige. Och Tom Alandhs filmer är en representation av det här landet som vi inte ens vet om det fanns. Har du sett Kronofogden kommer?
Tror inte det.
– Det är en perfekt sammanfattning. Man ser den här läskiga byråkraten, kronofogden, men det är ändå bara en man på en cykel i en glesbygd. Han är vår romantiska bild av dåtiden.
Känner ni att ni aldrig fick uppleva de goda åren?
– Nej, vi kom precis för sent. Men vi har hört myterna.
I mina öron passar era låtar perfekt för ett folkhem som förfallit.
– Ja, men vi anpassar ju oss efter rummet och nuet. Om det inte hade varit förfall så hade vi gjort helt andra låtar.
Låtskrivarverkstad för 200 personer
Hur skriver ni texter om ni är så många som 200 personer?
– Vi är duktiga på att skicka anteckningar till varandra. Saker som överhörs på stan, det skriver vi ner och skickar. Någon hör en bra line på en efterfest, då skickar man den. Det finns inte bara en författare som sitter hemma på sin kammare och skriver. Det är ett distribuerat författarskap.
Det tystare språkröret vaknar till liv och fyller i:
– Vi hade ju låtskrivarverkstad också. Allt baserades på Mitt I-tidningarna från Stockholm. Lokaltidningar. Man klipper ut delar. Sedan får någon pussla ihop allt.
Det låter proggigt.
– Alla ska med. Är du gammal proggare?
Riktiga proggare är ju i 80-årsåldern.
– Ja, de dör snart.
Spotify en grotesk finlandsfärja
Var det någon särskild händelse som fick er att starta Civil Polis?
– Det var att vi blev trötta på dansmusik. Det var väldigt mycket rejv ett tag, det var kul och kändes som det fanns en politisk kraft där. Och det var anonymt. Ingen brydde sig om vem som hade gjort låtarna. Men snart blev det lite konformistiskt. Sedan såg vi en massa gitarrband. Det kändes till slut som om vi tittade på talanguppvisningar. Folk som visar hur duktiga de är. Och de är alltid inställda på de ska i väg någonstans. Till London. Eller Kalifornien. Men det känns bara så blåst att göra musik till personer långt bort.
På väg hem från från indiern läser jag ett manifest jag fått av språkrören. Spotify och andra jätteplattformar på internet beskrivs som groteska finlandsfärjor på väg till Helvetets tredje krets, frossarnas slutdestination.
Men för de som inte villa åka dit finns Civil Polis egna musiktjänst, liknad vid en hemmasnickrad roddbåt. Pytteliten och utan all-you-can-eat-buffé, men fri att navigera hur den vill.