Socialdemokraternas slaktade miljöbudget ger overklighetskänslor

IDÈDEBATT. Det finns tre skäl till att varje klimatrapport innehållit ett allvarligare budskap än den förra.

För det första har den vetenskapliga insikten om allvaret i problemet konsekvent ökat.

Oroande rapporter som tidigare funnits i forskningens periferi – som riskerna även vid temperaturhöjningar under två grader, naturliga återkopplingsmekanismer i klimatsystemet och effekterna av ett varmare och stigande hav – har tyvärr kommit att få alltmer solid grund.

För det andra har utsläppen konstant fortsatt att öka.

Varje år som går med ökande utsläpp minskar den koldioxidbudget mänskligheten har att hålla oss inom, om vi vill undvika de mest civilisationshotande konsekvenserna av klimatförändringarna.

Historiska öppningar för förändring, som Parisavtalet, finanskrisen och pandemin, har kommit och passerat och i stället bytts ut mot ett globalt samfund i sönderfall, krig och folkmord.

För det tredje har de som sökt och fått makt inte låtit allvaret sjunka in, utan – av rent publikfriande skäl – gjort sig till del av förnekelsen.

Ulf Kristersson lovade få ordning på miljön

2009 krävde Donald Trump, tillsammans med sina barn och med andra företagsledare, i ett öppet brev att Obama skulle förhandla fram ett starkt klimatavtal, för att möta det ”omedelbara hotet” mot USA som klimatförändringarna innebar. Man ville göra USA till ett modelland för omställningen.

Det var då.

När FN:s klimatpanel släppte sin senaste rapport konstaterade FN:s generalsekreterare António Guteress att den innebär kod röd för mänskligheten. Året efter stod Ulf Kristersson på valaffischerna och lovade att få ordning på miljön.

Det var också då.

Sedan dess har han följt Sverigedemokraternas och klimatförnekarna i den egna riksdagsgruppens agenda. Miljöbudgeten har slaktats, koldioxidskatten sänkts, flygskatten avskaffats och enprocentmålet i biståndet slopats. Nu skjuter de svenska utsläppen i höjden. Om världen letar efter klimatföredömen, får de leta vidare.

Alternativet till detta ska vara en ny Magdalena Andersson-regering.

Magdalena Andersson vill inte

Men det vill inte Magdalena. I analyserna av S-kongressen noteras hur hennes socialdemokrati inte tänker ta konflikt med Moderaterna i försvars-, rättsstats- eller migrationspolitiken.

Färre konstaterar ett annat faktum: de budgetmotioner Mikael Damberg lägger fram nu har mycket mindre miljösatsningar än de han la fram i regering. Naturskyddsföreningen, knappast en miljöorganisation känd för att söka konflikt i onödan, konstaterar att ”Med den här politiken följer Socialdemokraterna Tidöpartiernas linje att montera ned klimat- och miljöpolitiken”.

Dambergs miljöslakt är en femtedel av tidigare budgeten, ”mycket nära” regeringen, enligt Naturskyddsföreningen. S slopar också flygskatten de en gång var med och införde, bryr sig inte heller om biståndet de brukade vara stolta över, och har istället egna kreativa miljardförslag på hur bilister – även de i Nacka och Täby – ska gynnas.

Läser man klimatrapporterna och budgetmotionerna om varandra så fylls man av overklighetskänslor.

Nästa år kandiderar Magdalena Andersson till att forma den regering som behöver återstarta internationella klimatförhandlingar, och samtidigt ska leda Sverige genom år av sannolika obehagliga rekord i värme, torka, skyfall och en värld där folkrika regioner blir allt mindre beboeliga.

Inför sin kongress talade hon till svenska folket – hon beskrev det så – och efteråt konstaterade SVT att ”du nämner inte klimatet”.

”Varför inte det?” Statsministerkandidatens svar: ”Nu pratade jag närmare 40 minuter ändå, så hade jag pratat 50 så hade jag fått plats med det också.”

Det är vad miljön blivit för Magdalena Andersson. En fråga att ta tag i om det finns tid över när 40 minuter har gått.

Hoppades Miljöpartiet skulle ta frågan

Socialdemokraterna är ett parti ”som klarar av att prioritera”, säger Magdalena Andersson i talet.

Jag håller inte med om det och vet att många som ser Tidöregeringen och sätter sitt hopp till socialdemokratin, inte heller känner sig trygga i det.

Socialdemokraterna kommer inte få bilda regering på sina egna mandat. De behöver samarbeta med andra. När jag arbetade i sådana samarbeten mötte jag makt-socialdemokrater som hoppades att Miljöpartiet skulle fungera som ett miljöutskott inom det stora partiet.

”Bry er inte om annat, lägg allt fokus där”, brukade de oombedda råda oss.

Det kändes sällan genuint. Mer som ett sätt att önska tystnad från Mp i andra frågor, än som en genuin vilja att lyssna på samarbetspartnerns miljöpolitik.

Borde vilja ha en egen miljöpolitik

Någonstans är det väl ändå så att ett parti som både aspirerar på att vara statsbärande och har en sådan stolt historia av miljöengagemang som S borde vilja ha en egen miljöpolitik? Någon j-kla ordning, och så vidare.

Jag tror att S hopp inför de förhandlingar som borde följa Tidöregeringens sammanbrott i nästa val är att Mp ska vara nöjda med att ha förhandlat igenom en miljöpolitik. Alltså, inte ens en bra miljöpolitik. Utan en miljöpolitik alls.

De misstar sig. Miljöpartister sitter nu och läser de där klimatrapporterna ingen längre pratar om. De vet vad som behövs. De förväntar sig att möta en motpart som är påläst, har en egen idé om hur problemen ska tacklas och vill göra något bra ihop.

Inget partis mandat är gratis när en regeringskoalition ska byggas. Ska man åstadkomma något räcker det inte att vara bara lite bättre än SD och Lars Beckman.

Om S tänker gå till val som en Kristersson-kopia i miljöpolitiken så kommer förhandlingarna bli svårare än de tror.