Män behöver inte ny identitetspolitik – de behöver ett jobb 

Under närmare 30 år har författare, forskare och journalister sökt svaret på hur arbetarklassens väljarbas försköts från vänster till ytterhöger. 

Och många har hittat det i, för att tala med en gammal boktitel på temat, de hunsades revansch. 

Vi talar om lågutbildade och lågavlönade män i bruksorter och förorter som fått se samhället retirera och jobben försvinna, och som möts med käcka uppmaningar att vara flexibla och förändringsbenägna. 

Män som – när det mesta i vardagen avgörs på börsen eller i Bryssel – blir den sociala basen för partier som uppfattas som verkligt systemkritiska. Partier långt ute till höger som lovar ordning, kontroll och återupprättad status.

Sossarnas mansproblem

Just nu rasar en debatt i Sverige som handlar om precis detta. Enligt Payam Moula, chefredaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, har Socialdemokraterna ett mansproblem. 43 procent av kvinnorna men bara 28 procent av männen skulle rösta på S i dag. 

Och för att råda bot på det, tror Moula, måste partiet tydligare stå för billigare el, billigare bensin, minskad invandring och tuffare tag mot kriminella.

Men könsklyvningen kan inte bara förklaras med drivmedel och migration. 

Kanske måste vi söka svaret någon annanstans – i det som brukade vara arbetarrörelsens kärna. Kanske handlar det om någonting så banalt och så förbisett som detta: att ha ett jobb.

Det blir ingen järnväg

En ny rapport från den fackliga tankesmedjan Katalys visar att arbetslösheten i Sverige har legat på mellan 6 och 9 procent i över 30 år. Och detta eviga tillstånd är helt och hållet konstruerat av politikerna. 

Trots årtionden av arbetsmarknadspolitiska liberaliseringar, sänkta skatter, försämrade socialförsäkringar och sänkta ersättningsnivåer i a-kassan har ju arbetslösheten legat stabilt och högt. 

Vad beror det på? Katalys argumenterar övertygande för att det beror på att investeringarna – både privata och offentliga – helt enkelt legat på för låg nivå. 

Offentliga satsningar på järnvägar, bostäder och kollektivtrafik har inte hållit jämna steg med behoven. 

90-talsregler sätter stopp

Välfärdens kapacitet har inte heller byggts ut i takt med att befolkningen vuxit, och det har hämmat både sysselsättningen och den offentliga servicen. 

Rapporten visar dessutom att klimat- och industriinvesteringar har försummats, trots stora behov och otillräckliga privata satsningar. 

Och skälet till att investeringarna uteblivit beror på det finanspolitiska ramverk som infördes efter 1990-talskrisen.

Överskottsmål, utgiftstak och skuldankare har gjort det svårare att prioritera långsiktiga satsningar, även när behoven varit akuta och ränteläget lågt. Samtidigt har penningpolitiken enbart fokuserat på att hålla nere inflationen, utan hänsyn till sysselsättningen eller investeringsnivån. 

Konsekvenserna är inte bara ekonomiska. När investeringarna har minskat mest i sektorer som industri, bygg och infrastruktur – där arbetarrörelsens män länge haft sin förankring – ser vi hur hela sociala strukturer eroderat.

Jobben håller ihop oss

Arbetslöshet, en stängd arbetsmarknad och prekära arbetsvillkor föder otrygghet. Inte bara materiellt – utan också existentiellt. En människa som inte vet om han har jobb nästa månad, inte kan planera sitt liv, inte känner sig behövd, förlorar något mer än en inkomst. Hen förlorar sin plats. 

Därför var full sysselsättning länge ett överordnat mål för socialdemokratin. 

Inte bara för att arbetet gav försörjning utan för att det höll ihop samhället. Full sysselsättning var ett sätt att uppnå jämlikhet, stärkte löntagarnas ställning, gav fackföreningarna förhandlingskraft och höll ihop den sociala väven. 

Men det var också en demokratisk försäkring: arbetarrörelsen visste vad arbetslöshet kunde leda till. Förlorat arbete föder förlorad tillit. Och där tilliten rämnar växer extremismen. 

Arbetslösheten skrämmer oss

LO:s tidigare jämlikhetsutredare Marika Lindgren Åsbrink har påpekat att just den upplevelsen – att tappa fotfästet, att halka efter medan andra grupper rör sig framåt – är central för att förstå högerpopulismens framväxt. 

Det är inte alltid de mest utsatta som söker sig till ytterhögern, utan de som upplever att de har något att förlora – ekonomiskt, kulturellt, statusmässigt. 

På så sätt fungerar den permanenta massarbetslösheten disciplinerande. Den skrämmer människor till tystnad, håller tillbaka lönekrav och får arbetare att acceptera sämre villkor. 

Det är en ordning som gynnar arbetsgivare men som underminerar demokratin. I stället för att vara en rättighet blir arbete något villkorat. 

Och i det vakuum som uppstår – när ingen längre talar om jobben som politikens kärna – kliver andra in och erbjuder något annat: invandrade syndabockar, hårdare straff och en stram ordning. 

Vi måste ha något att göra

I en text beskriver brittiske skribenten Paul Mason hur den globala finanskapitalismen efter de senaste finanskriserna slutat leverera stigande inkomster, samhällsgemenskap och framtidstro för västvärldens arbetarklass. Etablissemanget vägrar omstrukturera ekonomin, investeringarna uteblir och kvar står miljoner män utan arbete och utan en roll. 

”Det är inte bara ekonomisk oro. Det är känslan av att vara förbrukad, kastad åt sidan, utan funktion i den samhällskropp man en gång byggde upp,” skriver Mason. 

När Katalys nu föreslår att vi gör upp med 30 års passivitet och börjar investera i klimatomställningen, välfärden och infrastrukturen är det en politik som tar frågan om full sysselsättning på allvar. 

Men det är också en politik som tar hänsyn till den centrala insikten att människor inte bara behöver försörjning – de behöver en plats, en uppgift, en roll i det gemensamma. 

På onsdag börjar Socialdemokraternas partikongress. Då har partiet chansen att påminna sig om vad det en gång byggde sin styrka på.

Jobben, jobben, jobben.