Fånigt om sossarna ska fega om sänkt arbetstid

Nästa vecka drar Socialdemokraternas kongress i gång och partiet ska mejsla fram vad man egentligen tycker om ditt och datt. 

Och så ska man landa i vad partiet egentligen tycker om sänkt arbetstid. Ingenting, vill partiledningen svara. 

Frågan måste nämligen lösas i avtalsförhandlingar, mellan fack och arbetsgivare, tycker man. Det politikerna har makt över – lagen – ska inte blandas in. 

På den punkten är Ardalan Shekarabi, Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson, mycket tydlig i en ny intervju med Arbetet. 

Högern struntar i det

Och mer än ett glatt ”heja!” riktat mot de förbund som driver frågan om kortad arbetstid ska S inte bidra med. Risken är annars, tror Ardalan Shekarabi, att högerns politiker kommer att gå loss. 

– Det finns ju krafter på andra sidan som gärna skulle vilja använda den här politiska majoriteten till att begränsa strejkrätten. 

Det är möjligen ett lite naivt argument. Strejkrätten är redan begränsad på politisk väg. Och är det något de senaste decennierna visat så är det att borgerligheten och SD är beredda att använda riksdagens mandat för att omstöpa arbetsmarknaden i grunden. Och det helt oavsett vad S gör eller inte gör. 

Men det är ju inte så här det har låtit tidigare när man försökt begrava frågan om kortad arbetstid. 

LO och Kommunal visar vägen

Under lång tid har arbetets innehåll och hur vi organiserar våra arbetsplatser varit en politisk icke-fråga. 

Regeringar av olika färg har pratat om ”arbetslinjen” och med det egentligen bara menat att alla till varje pris ska jobba.

Att växa och utvecklas på jobbet har varit en icke-fråga. Förutsättningarna för att göra ett bra jobb och kunna balansera arbete, vila och fritid har varit totalt ointressanta. 

Vi ska jobba mer och vi ska jobba längre. Allt annat blir för dyrt. Så där har det låtit. 

Men de avgörande ekonomiska argumenten har Kommunal och LO effektivt plockat sönder. Många länder har kortat tiden utan ekonomisk katastrof. Svenska folket är ett av de hårdast arbetande i Europa. 

Och pandemin har gjort det tydligt hur tiden är en klassfråga som blir synlig i vardagen. Stora delar av medelklassen har stor frihet att styra sin tid, ofta med möjlighet till hemarbete. För arbetare, folk i vård och omsorg och många verksamheter som skola, polis och socialtjänst är sådant omöjligt.

Tid den mest efterfrågade valutan

Att kravet på sänkt arbetstid har stigit i styrka är en nödvändig motreaktion. När pressen ökar och livspusslet spricker blir tid den mest efterfrågade valutan. 

Att politikerna då svarar att man får kräva sänkt arbetstid avtalsvägen – och sannolikt betala för det genom sänkt lön – är ju lite fräckt. Inte minst välfärdens kvinnor lever redan i en verklighet där för få kollegor och usel arbetsmiljö tvingar dem att gå ned i arbetstid. 

Det, mer än något annat, leder till precis den dåliga löneutveckling och den allt sämre pension som arbetstidsförkortningsmotståndare har varnat för. 

Men det är klart att fackföreningsrörelsen har en nyckelroll när arbetstiden ska sänkas – men det kan inte vara ett ensamt ansvar. 

Arbetstiden måste förkortas samordnat, rättvist och på ett sätt som inte leder till att låginkomsttagare hamnar på efterkälken. 

Och då behöver lagstiftning – eller åtminstone hotet om lagstiftning – användas som ett vapen. 

Mindre pengar till kapitalet

Om arbetsgivarna vet att alternativet till avtal utan sänkt arbetstid är en lagändring förändras dynamiken. Det skulle tvinga fram ett nytt allvar och visa att arbetstidsfrågan inte är ett facklig detaljfråga – utan en politisk prioritering.

Löntagarnas framsteg på arbetsmarknaden har alltid varit ett resultat av press underifrån och ett löfte om att politiken kan komma att användas som hävstång. 

Den hävstången borde inte Ardalan Shekarabi bryta sönder redan nu. Om Socialdemokraterna tycker att de fackliga kamraterna ska kunna sätta kraft bakom orden när de kräver kortare arbetsdag, så måste det finnas ett hot om att politiken griper in om förhandlingarna kör fast. 

För frågan om kortare arbetstid rymmer en annan idé om hur välståndet ska fördelas. Ett löfte om att allt inte ska gå till kapitalägare. Ett löfte om att det går att skapa en bättre balans mellan arbete, vila och fritid. 

Det är självklart att den frågan är politisk – också.