”Det är min morfar som märker när vårdpersonalens tid inte räcker till”
Jag är undersköterskan som numera också är anhörig. Min morfar har fått Alzheimers – och nu är det jag som hoppas att någon hinner se honom trots stress, underbemanning och för lite tid. Det är upp till oss att sätta stopp. Vi kämpar inte bara för oss själva, utan för dem vi vårdar, skriver Elin Ljunggren.
Undersköterskan Elin Ljunggren och hennes morfar.
Under alla mina år som undersköterska har jag stått vid människors sida i livets mest utsatta ögonblick. Jag har hållit händer i slutet av livet, delat skratt i vardagens små stunder och strävat efter att vara en trygghet.
Jag har tagit hand om andras älskade familjemedlemmar i både glädje och sorg. Och jag har fått många “tack” från anhöriga genom åren – ord som alltid värmt, men som jag nu förstår på ett helt annat sätt.
Nu är jag den anhöriga
För i dag är det min egen morfar som behöver omsorg. Han har tyvärr drabbats av Alzheimers på äldre dagar. Min morfar har varit den famn jag kunnat falla i när livet gjort ont, han har trott på mig när jag tvivlat och han har älskat mig villkorslöst.
Att han nu ska få samma värme och trygghet tillbaka betyder mer för mig än ord kan beskriva. Han är värd varje uns av omsorg. Alla våra äldre är det.
Nu är jag den anhöriga som hoppas att någon ser honom, lyssnar på honom och bemöter honom med värme och värdighet. Och det gör de – mina kollegor. De finns där, varje dag och natt, med tålamod och omsorg.
Min tacksamhet till dem är enorm men samtidigt växer frustrationen. För jag vet villkoren bakom deras insatser: stress, underbemanning, låg lön och splittrade scheman.
Jag vet att det ibland knappt finns tid att sitta ner för att äta, än mindre för återhämtning. Jag vet att många slits ut långt innan pensionen. Och jag vet att det inte måste vara så här.
Det är dags att höja rösten
Undersköterskor är inte bara ”vårdpersonal” – vi är ryggraden i välfärden. Vi får Sverige att fungera. Ändå möts vi av nedskärningar, otrygga villkor och tomma löften. Det är oacceptabelt. Vi ska inte behöva välja mellan att göra ett bra jobb eller att orka hem till våra egna familjer.
Nu är det dags att höja rösten. Respekt är fint, men det betalar inte hyran. Det ger oss inte mer tid till omsorg. Det skyddar oss inte från sjukskrivning eller utmattning. Det vi behöver är bättre villkor – på riktigt. Och det får vi inte om vi är tysta.
Vi måste kräva förändring
Vi måste organisera oss, stå upp tillsammans och kräva förändring. Vi måste påminna politiker, chefer och beslutsfattare: Utan oss stannar vården. Så till dig som arbetar inom vården – stå inte ensam. Gå med i facket. Prata med dina kollegor. Skriv, demonstrera, ifrågasätt.
Våra arbetsvillkor är våra äldres livsvillkor. Ingen ska behöva oroa sig för att deras morfar inte får den omsorg han förtjänar. Inte jag. Inte du. Inte någon.
Det handlar inte bara om arbetstider, scheman eller löner – det handlar om ett människovärde. Om att vi alla, förr eller senare, är beroende av en stark välfärd.
Min morfar har alltid funnits där för mig. Nu måste samhället finnas där för honom, och för dem som varje dag bär ansvaret för hans trygghet. Det är därför vi kämpar.
Inte bara för oss själva, utan för alla vi vårdar. För framtidens äldre. För framtidens omsorg. Vi kommer inte att ge oss förrän varje undersköterska tillerkänns den uppskattning och de resurser vi verkligen förtjänar.