Problemet med gigjobben är inte knäppa kunder – det är pisslönen

Är det jobbigt att vara matbud? I ett reportage i Dagens Nyheter intervjuas Jannatul Nayeem och Yming Hoh båda som levererar hem mat till människor via gigplattformar.  

Artikeln är del av en serie där anställda i olika branscher får lyfta vad de egentligen tycker om sina kunder. De intervjuade matbud uttrycker enorm empati när mottgarna kommer på tal. Integritet och respekt är ledorden – men det blir uppenbart att buden själva inte bemöts på samma sätt. 

DN duckar problemen

Tvärtom beskriver de en pressad vardag där de alltför ofta får otillräcklig eller felaktig information för att utföra sitt uppdrag. Om budet saknar rätt portkod, tydliga instruktioner för att hitta eller förväntas gå upp för massa trappor går värdefull tid förlorad. 

De får ju lön per leverans, oavsett om kunden står utanför och väntar när de kommer eller om de har att göra med en riktig krångelpelle. 

Varje förlorad minut innebär gratisarbete. Om kunden inte svarar, öppnar eller kommer ut innebär det merarbete i form av att behöva kontakta support – och ännu mer förspilld tid. 

Detta får de inga frågor om i Dagens Nyheter. I stället får de fler frågor om dråpligheter. Vissa öppnar dörren utan kläder, tokigt! Andra bemöter buden som irriterande störningsmoment trots att de faktiskt kallat dit dem, tråkigt! 

10 500 kronor efter skatt

En tredjedel av kunderna väljer kontaktfri leverans för att ens slippa se den som lämnat av deras mat, något som i artikeln beskrivs som ”höjden av lathet”. Som att inte matleveranser i sig är det. 
 
10 500 kronor efter skatter och avgifter. Det är vad ett matbud på Wolt får ut i lön efter att ha levererat mat sex dagar i veckan, upp emot 12 timmar per dag. I Arbetet intervjuas Ammar, som säger att buden börjat få nog. 

Redan innan var villkoren och ersättningen dålig. Nu blir det alltså ännu sämre. Den som arbetar för Wolt kan alltså inte försörja sig. Inte hyra lägenhet, än mindre köpa en. Med en lön så låg som 10 500 hamnar man under fattigdomsgränsen i Sverige. 

Men det är inte nyheten, kroken, vinkeln i den liberala morgontidningen. Kunder i morgonrockar, eller helt utan kläder, däremot.

Ingen frågar om buden ersätts när kunder inte gett dem tydliga instruktioner. Ingen frågar varför det är buden som betalar med sin tid. Ingen frågar om det ens är rimligt att man ska kunna kräva att ett bud går upp åtta våningar utan hiss för att kunden är för lat för att gå ner. 

Allt reduceras till att handla om lättja och godhet. Men vad är godhet i sammanhanget, att dricksa en tia? Den tian kommer aldrig ersätta den ekonomiska och sociala trygghet de flesta i Sverige ändå förväntar sig när man arbetar. 

Drickskulturen i Sverige beror inte bara på att svenskar är snåla rövhattar som inte förstår god service. Tvärtom skulle man kunna hävda. I Sverige har vi uppskattat service till den grad att vi sett till att även de har rätt till en god levnadsstandard utan att behöva fjäska för godtycklig bedömning av privatpersoner.

Förväntas hunda för småpengar

Men det är annorlunda nu. Vi går emot ett tjänstesamhälle där vissa kan köpa sig fria medan andra förväntas hunda för småpengar.  
 
Och avstånden människor emellan växer och sanktioneras av uppdragsgivarna själva.  

Vill du ha en ”Tyst resa”?  
Föredrar du ”Kontaktfri överlämning”?  
Varsågod och välj ”Tyst behandling”!  

Att vara människa mot en människa och annat obehagligt ska kunna väljas bort. Kunden ska slippa tänka på hur jävligt det är för den människa som gör skitgörat, slippa konversera och anstränga sig. Bara mys, ingen misär. Tack, det är bra så!  

Dämpa det dåliga samvetet

Att ha en serie om jobbiga kunder verkar vara Dagens Nyheters kreativa sätt att dämpa det kollektiva medelklassamvetet. Men det är – hör och häpna – inte de otrevliga kunderna som är problemet. Det är villkoren, till och med när kunderna trasslar till det.

Allt fler verkar tycka att pissjobb är okej i Sverige. ”Det är bättre än inget”-argumentet lättar nog samveten som gärna köper tjänster till slavpriser. 

Men det spiller över på andra i branschen som tvingas konkurrera och sedan klagar på att facken kräver för mycket. Som om möjligheten att kunna bo och äta när man arbetar vore orimligt. 

Den som oroar sig för matbudens väl och ve måste inse: köp inte dessa tjänster. Men bojkott räcker inte. Ska vi ha en rimlig arbetsmarknad krävs hårdare tag mot plattformsföretagen. EU har ställt krav på sina medlemsländer, nu är det upp till bevis för Sverige.

Det tåls dock att upprepa: att reducera villkoren till lifestyle och knäppa kunder är vårdslöst. Att därtill acceptera dessa jobb är att acceptera fattigdom. Med tanke på hur mycket Tidöstyret brukar bry sig om villkoren på svensk arbetsmarknad har vi all anledning att vara oroliga.