Märta Stenevis berättelse är Miljöpartiets egen Håkan Juholt-saga

Måndagen efter valnatten 2018 hade ledningen för SSU:s förbundsexpedition ett så kallat utvärderingsmöte på ett Scandic-hotell någonstans i Stockholm.

Bara att vi hade det där mötet var en sorts självtortyr: Alla närvarande hade jobbat nära nog dygnet runt i två månader.

Vad alla behövde var sömn – inte ännu ett standardiserat konferensrum.

Det tänktes inga stora tankar om valresultatet den måndagen. Lunchen vi beställt var mest en tom ritual. Tjänstemän, förbundsordförande och -sekreterare satt och petade runt bland salladsblad och mjölkvit torsk.

Ingen av oss åt. Alla hade tappat sin normala aptit för flera veckor sedan.

Ätstörd arbetsplats

Det finns nog få arbetsplatser där det är lika lätt att gömma en ätstörning som i politiken. Tempot är högt, i perioder maniskt.

Mellan torgmötet, ABF, dörrknackning och vardagsarbetet som ska hinnas med mitt i allt lär man sig snabbt att överleva på två powerbars, hopp och drömmar.

Mitt i den intensiteten kan bristen på aptit till och med upplevas som en frihet. “Tack Gud att jag slipper äta och begränsas av en primitiv kropp. Nu kan jag bara vara en vandrande själ och tanke”.

I ”Andas. Överlev.”(Bokförlaget Forum) beskriver Miljöpartiets tidigare språkrör Märta Stenevi sin inställning till mat under en djup kris.

Boken är en typ av bearbetning – både historieskrivning och terapi – av arbetsplatskonflikterna som ledde till Stenevis avgång och partiets interna kollaps 2024.

Hon beskriver ett liv av ätstörningar – hetsätning och bulimi – liksom ett självhat som i högstadiet drev henne till självmordets brant.

Storm kring Miljöpartiet

När det stormade kring Miljöpartiet – bland annat läckte ett brev från facket till DN där Stenevi beskrevs som “toxisk” – är hon där igen. Språkröret slutar äta. Börjar sedan hetsäta. Kräks. Får självmordstankar.

”Andas. Överlev.” är knappast en bok som är till för att recenseras utan snarare reflekteras över. Det är en partsinlaga, Stenevis kollegor som anklagat henne för allehanda saker kommer inte till tals.

Prosan är bitvis rabblig och det mesta utspelar sig i Stenevis eget huvud.

Karaktärerna hon skriver om – kollegorna, riksdagsgruppen, gruppchefen, kanslichefen – får varken kött eller form.

Kanske är det för att skona dem och bevara anonymiteten, men att få Märta Stenevis värld gestaltad med mer än “solen sken in genom fönstret” hade gett boken både mer bredd och djup.

Stenevi har skrivit en Kafka-roman

Det ska ändå sägas att Stenevi, som klev in i politiken som 36-åring, alltid varit en av partitopparnas bästa pennor.

Det har märkts när hon skrivit ur ett eget djup, autentiskt om klimat, segregation och världsläget.

Även här glimrar det ibland till. En text i Svenska Dagbladet av Maggie Strömberg beskrivs som “lång som ett ösregn”.

En klok redaktör borde ge henne en krönikörsplats på en ledarsida nu när hon lämnar riksdagen.

Bortom möjlig formkritik har Stenevi ändå skrivit vad som kan beskrivas som den svenskaste av Kafka-romaner.

Arbetsplatsmardröm

Arbetsplatsen organiseras om. Plötsligt filtreras beslut och tolkningar genom ett chefsled mellan medarbetare och språkrör.

Ingen vet längre var formella beslut över huvud taget fattas. Efter att maskineriet kärvat ihop fullständigt landar skulden på Märta Stenevi.

När en utvärdering av arbetsmiljön genomförs blir anklagelserna vaga. Stenevi får aldrig exakt veta vad eller från vem.

Medarbetarna skriver och skvallrar till utredaren, men inför Språkröret är alla trevliga och det skrattas över kaffemaskinen.

Inte konstigt att hon tappar verklighetsuppfattningen och känner sig galen.

Andra halvan av boken är ett enda skolboksexempel av den gaslighting som gärna uppstår i en organisation som försöker vara platt men saknar verktygen. Stenevi känner sig isolerad och tar alla samtal och anklagelser ensam.

På en normal arbetsplats hade hon haft en egen facklig representant med sig.

Ingen slump med kram från Magdalena Andersson

Jens Liljestrand menar i Expressen att den sköra Stenevi aldrig borde blivit språkrör. I Dagens Nyheter undrar statsvetaren Jenny Madestam om känsliga människor alls kan få plats i politiken.

“Om Magdalena Andersson skulle hamna i samma situation och hennes ledarskap hade kallats toxiskt, då skulle hon börja felsöka i sitt parti, hon skulle inte felsöka i sig själv eller arbetsmiljön på sitt kontor.” säger Madestam.

Men jag tror inte att det är en slump att det just är Magdalena Andersson som i en särskild scen i boken ger Stenevi en kram och frågar hur hon mår när det stormar som värst.

Det är heller inte en slump att Stenevi, trots sin “skörhet”, känner ett enormt hemmahörande i de politiska rummen när hon väl tagit steget in.

Här är hon plötsligt inte “för mycket”. Hennes vilja och driv får plats tillsammans med hennes plugghästande nördighet som hon mobbades för i högstadiet.

Politiken är full av kufar och en partiorganisation måste byggas för att hantera det.

Liknar Håkan Juholt

Det är därför alla andra partiledare har politiska staber – nära medarbetare man faktiskt kan vara skör inför så att det inte läcker ut överallt.

Det är där man kan stänga dörren och skrika av sig tills en politiskt sakkunnig eller pressekreterare plockar fram en powerbar ur fickan.

Det skämtas ofta om att politiska tjänstemän är medberoende sina politiker – deras nycker och personligheter – men det måste vara så för att det ska fungera.

Den sortens stödstruktur berövades Märta Stenevi när Miljöpartiet klev ur regeringen.

Ur ett politiskt-organisatoriskt perspektiv är Märta Stenevis biografi en bok som lika gärna hade kunnat skrivas av Håkan Juholt.

Också en politiker som saknade kompetenta nära medarbetare. Också en människa som lämnades ensam när andra ville se hans fall.

Så grattis Miljöpartiet! Ni har blivit sossar. Nu måste ni bara bygga en partiorganisation som kan hantera det.