Nästan aldrig strejk om inte Elon Musk är inblandad

I slutet av april kunde nöjeslystna göteborgare andas ut. Strejken på Liseberg hade blåsts av. Firandet på 1 maj kunde avslutas på nöjesfältet, precis som vanligt.

För den som följer rapporteringen från avtalsförhandlingarna känns mönstret igen. Först strejkvarsel och braskande rubriker – i alla fall så braskande som rubriker från arbetslivet blir i vår tids journalistik. Sedan en notis om att parterna bestämt sig för att acceptera budet från de statliga medlarna.

Strejk blir det nästan aldrig, utom när Elon Musk är inblandad. Förra årets vårdkonflikt är ett undantag.

Från märket till ministerstyre?

Någon skulle antagligen säga att det är mycket snack och lite verkstad. Andra skulle med darr på stämman prata om ansvarskännande parter och att den svenska modellen fungerar.

Själv skulle jag vilja ställa en fråga: Håller arbetsgivarnas ovilja att acceptera sitt ansvar på att ge oss ett system som det tyska, där staten beslutar om avtalen med utgångspunkt i de först träffade avtalen? Allmängiltigförklarade kollektivavtal, som det egentligen heter.

Det skulle i så fall vara ett stort avsteg från vår modell.

Sedan slutet på 90-talet har det vuxit fram en samsyn om att det är industrins avtal som ska utgöra normen för resten av arbetsmarknaden. Förhandlarna talar om ”märket” och får det att låta som om decimalerna vore huggna i sten.

Så lurar man systemet

I verkligheten bärs den där överenskommelsen av den interna disciplinen hos fack och arbetsgivare: samverkan mellan arbetare och tjänstemän i facken inom industrin, LO:s samordning och inte minst arbetsgivarorganisationernas stundtals ganska bryska sätt att valla in varandra i ledet.

Staten kan inte tvinga fram några avtal. Det man kan är att skicka medlare med instruktioner från Medlingsinstitutets chef, Irene Wennemo, om att hålla sig till märket.

Väldigt många av de strejkvarsel vi ser tycks egentligen vara ett sätt att få just det att hända. Inför en konflikt ska nämligen medlare kopplas in och försöka lägga ett förslag i nivå med normen som båda parter kan acceptera.

Det borde strängt taget inte behövas. Både fackens och arbetsgivarnas förhandlare är läskunniga. De vet ganska väl vad medlarna kommer att föreslå och skulle kunna göra upp om det själva – om de bara ville.

Bryter mot disciplinen

Problemet tycks vara att framför allt vissa arbetsgivarorganisationer inte alltid vill. Det gäller till exempel Almega och Visita, som i avtalsrörelse efter avtalsrörelse är ärenden hos Medlingsinstitutet.

Den varslade strejken på Liseberg är ett exempel.

Arbetsgivarna skulle säkert inte hålla med, men utifrån framstår det som ett slags demonstration. I tjänstesektorn är företagen missnöjda med lönenormen från industrin, i synnerhet om den innebär någon form av låglönesatsning. Men att öppet bryta mot disciplinen i arbetsgivarleden vill varken Visita eller Almega. Alltså krånglar man vid förhandlingsbordet tills facken känner sig tvungna att kalla på medlare med ett konfliktvarsel.

Någon vecka senare finns ett bud som båda parter svarar ja till.

Slutet gott, allting gott?

Konfliktvapnet rostar

Nej, inte riktigt. För det första riskerar den här proceduren att urholka principen att det är parterna på arbetsmarknaden som har ansvaret. Villkoren på jobbet blir, bit för bit, en huvudvärk för staten.

För det andra riskerar respekten för konfliktvapnet att bli svagare. Om ett strejkvarsel i verkligheten framför allt är en inbjudan till medlarna, finns ju risken att både medlemmar och allmänhet till sist inte tar det på allvar. Och då kommer inte längre dagens förhandlingssystem att fungera.

Om svenska arbetsgivare vill slå vakt om den nästan unikt fredliga traditionen på arbetsmarknaden – och dessutom slippa mer statlig inblandning – vore det klokt att undvika strandade förhandlingar och varsel. I alla fall när resultatet av medlingen ändå betyder att man får ge sig.