Handlar dagens socialdemokrati enbart om att säkra Magdalena Anderssons framtida inkomster?

Om en dryg vecka samlas Socialdemokraterna till kongress.

De ska fatta beslut om hur pass lika Sverigedemokraterna man ska vara, hur offensiv välfärdspolitik man ska tillåta sig och hur partiet ska bära sig åt för att få nya medlemmar.

Den allra viktigaste motionen handlar emellertid om något annat. Den kan faktiskt rucka på maktbalansen i det svenska samhället, mellan arbete och kapital till och med.

Motionen är skriven av Täby arbetarkommun och handlar om lobbyism. Det viktigaste förslaget är att framträdande Socialdemokratiska partimedlemmar inte ska kunna arbeta för lobbyföretag som har hemliga kunder.

Då får man lämna partiet i stället.

Försvarar vinster i välfärden

Bakgrunden är känd vid det här laget.

Tack vare Tankesmedjan Balans enträgna arbete, sajten Klägget och senast Johannes Klenells bok om Bananrepubliken Sverige vet vi att lobbyingbranschen fungerar som uppsamlingsstation för politiker.

I synnerhet har branschen varit viktig för att försvara privat och vinstdrivande välfärd – ett fenomen som det svenska folket i stort är mycket skeptiskt till.

De svenska högerpartierna, som numera säger sig vilja få ordning på välfärdsmarknaderna, dräller av personer som har arbetat för lobbyingfirmor och privatskoleföretag.

Det verkar inte alldeles osannolikt att regeringens oförmåga att göra något som helst åt att svensk skolpeng kan slussas till allehanda skatteparadis har att göra med detta faktum.

Tjänar stora pengar

Öppet mål för oppositionen då eller? Inte riktigt.

Problemet är nämligen att även Socialdemokratin dräller av företrädare som efter den politiska karriären har tjänat väldigt stora pengar på att arbeta för privata intressen med att påverka politiska beslut.

Numera hamnar även vänsterpartister hos dessa företag.

Det här är inte alls bra för de som vill se progressiv politik. För det första eftersom man stärker en bransch vars affärsidé är att påverka beslut utan transparens. För det andra eftersom politiskt påverkansarbete som kostar pengar tjänar de som har mest kapital.

För det tredje eftersom det skadar arbetarrörelsens förtroende.

Framställs som eliten man bildades för att störta

Numera framställs Socialdemokratin av sina motståndare som en del av samma samhällselit som partiet bildades för att störta.

Det är en kritik som biter, i alla fall på partitopparna, eftersom den i stora delar är sann.

En lång rad partiföreträdare har bevisligen blivit miljonärer på att ta välbetalda uppdrag efter karriären.

Man är arbetarklassens röst – fram tills dagen då man börjar jobba för bankväsendet eller en internationell investeringsfond.

Det hade sannolikt varit möjligt att mobilisera ett starkt motstånd mot den elit av ekonomiska och politiska beslutsfattare som systematiskt vrider politiken bort från folkviljan.

Men så länge vänsterpartierna simmar runt i syltburken kommer ingenting hända.

Lobbyism blir rationell politikerkarriär

I forskningen beskrivs lobbyismen ofta som en växlingsstation, där politiskt kapital kan bytas mot ekonomiskt.

Genom reformer som systematiskt förflyttar stora värden från det offentliga till det privata skapas starka ekonomiska intressen som kommer att mobilisera för att reformerna inte dras tillbaka.

Politiken blir spårbunden, att satsa på lobbyism är ett rationellt investeringsbeslut.

Jämfört med de stora intresseorganisationerna, såsom Svenskt Näringsliv, LO eller Hyresgästföreningen, sker utbytet av politisk mot ekonomiskt kapital bortom insyn.

Alla vet vilka linjer en Daniel Suhonen eller PM Nilsson driver, alla vet vem som betalar dem. Men hos lobbyingföretagen är uppdragsgivarna hemliga och påverkansarbetet sker för den som har råd och vilja att betala.

För socialdemokratiska politiker innebär detta starka ekonomiska incitament att göra sig själv attraktiv för framtida arbetsgivare.

Om man vet att det hägrar en välavlönad rådgivningsroll för en privat branschorganisation vid horisonten torde det finnas en stor risk att man blir försiktig med att fatta beslut som kan uppröra sagda bransch.

Partistyrelsen går inte emot sina ekonomiska intressen

Allt detta tar Täby Arbetarkommunfasta på i sin motion.

Att döma av kongresshandlingarna tycks man ha stora delar av partiet med sig. Innebär det att den kommer att röstas igenom? Så klart inte.

Partistyrelsen rekommenderar att motionen avslås utan att ta ställning till den principiella frågan.

Vad kan det bero på? Tja, eftersom vi vet att ekonomiska incitament påverkar hur människor agerar verkar det inte osannolikt att partitopparna ser om sitt eget hus.

Två tidigare socialdemokratiska partiledare och statsministrar, Persson och Löfven, har gått till lobbyfirmorna JKL och Rud Pedersen efter avslutat värv.

För centrala figurer i Sveriges största parti är det ju inte så dumt med en ekonomisk fallskärm när den politiska karriären är över.

Särskilt inte som många yrkespolitiker aldrig har haft ett jobb utanför politiken.

Att omskola sig till ett bristyrke, vilket brukar vara partiets uppmaning till landets långtidsarbetslösa, är kanske inte lika attraktivt när det är den egna pensionen som ska säkras.

Ska S prioritera Anderssons framtida plånbok?

Kongressen står alltså inför ett val.

Ska man värna den där jämlikheten det står så mycket om i partiprogrammet, eller ska man prioritera Dambergs, Anderssons och Carvalhos möjligheter att förvandla politiskt kapital till ekonomiskt den dag de lämnar politiken?

Är partiet en kraft för att tämja den ekonomiska eliten eller en trampolin för fler sossar att följa Pär Nuder, Göran Persson, Björn Rosengren, Stefan Löfven, Stefan Stern, Ibrahim Baylan, Ebba Östlin, och alla andra sossar som hittat en ny födkrok hos kapitalet.