Sexarbetare straffas när Gunnar Strömmer förbjuder OnlyFans

KOMMENTAR. I sommar får Sverige en ny sexualbrottslag – en “Lex OnlyFans”.

Lagen påstås “stärka skyddet mot sexuella kränkningar”, men vad den faktiskt gör är att utöka sexköpsbegreppet till att omfatta digitala sexuella handlingar där köparen kunnat påverka innehållet. 

I klartext: om du betalar för en nakenbild och råkar säga vad du vill se, kan det klassas som sexköp. Om du driver hemsidan där det sker – då är det koppleri.

Det är inte direkt våldtäkt vi pratar om här. Det är transaktionellt samtycke – men över WiFi. Och det är tydligen värre.

Att något så illiberalt skulle införas under en jämställdhetsminister från Liberalerna borde förvåna.

Men jag har sedan länge gett upp på både korvpartisternas frihetliga ryggradsreflexer och regeringens förmåga att bry sig om sådant de inte äger aktier i. 

Därför skriver jag inte till dem, utan till de faktiska politiker som aktivt ställer sig bakom det här lagförslaget och dessutom verkar lite stolta.

Socialdemokraterna vill gå längre

Socialdemokraterna rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho och riksdagsledamoten Sanna Backeskog förespråkar exempelvis att lagändringen bör gå ett steg längre.

De vill även förbjuda betalda prenumerationer på publika OnlyFansflöden, då de är ett uttryck för manligt våld.

Argumenten är gamla: Samtycke kan inte köpas. Unga kvinnor dras in i något de inte förstår. Psykisk ohälsa, beroende, övergrepp. Det här är inte sexuell autonomi, det är våld förklätt till valfrihet.

Att vilja stoppa det låter som omtanke, men bygger på en mindre charmig svensk politisk tradition: att skydda kvinnor genom att straffa dem.

På 1800-talet registerförde staten kvinnor och släpade dem med våld till läkarundersökningar i syfte att “skydda folkhälsan”. 

Under 1900-talets steriliseringsprogram ansågs samma sorts kvinnor – fattiga, sexuellt aktiva, normbrytande – vara ett hot mot folkhemmet, och fråntogs sin fertilitet för deras och samhällets bästa. 

Samma logik, ny målgrupp. Nu är det inte gatuhoror utan tjejer med betallänkar som ska “skyddas”.

Kvinnorna som straffas

”Med det är ju männen som kriminaliseras!” säger någon nu. 

Vad spelar det för roll vem som står som gärningsman, när det i praktiken är kvinnorna som får konton nedstängda, sin försörjning förstörd och tvingas till mer otrygga miljöer? 

Det är deras inkomster som kriminaliseras. Deras val som görs ogiltiga.

Kritiken om att digitalt sexarbete säljs in som frihet men i själva verket bygger på otrygghet är så klart korrekt. 

Det är en del av gigekonomin, som lovar prekariatet autonomi men levererar nyckfulla algoritmer, ensamhet och total avsaknad av skyddsnät.

OnlyFans är ingen liberalfeministisk utopi, utan ett nödvändigt hack i ett system som redan svikit.

Sexarbetare är inte naiva

“Vi är inte lättlurade”, hävdar sexarbetaren Linnéa Johansson, och genusprofessorn Heather Berg tycks hålla med henne. I boken “Porn Work – Sex, Labor and Late Capitalism” (2021) beskriver Berg hur porrarbetare ofta är mer medvetna än andra om kapitalismens utnyttjande och därför bättre på att navigera det. 

De är inte naiva. De vet exakt vad de gör, och gör det för att de måste, för att de vill, eller för att de inte har några bättre alternativ. 

Ingen skulle bli gladare än jag om staten verkligen började bekämpa det kapitalistiska utnyttjandet av kvinnors kroppar – även när de inte säljer sex.

När de sliter ut sina ryggar i den privatiserade hemtjänsten eller producerar content åt techjättar som tjänar miljarder på deras gratisarbete, exempelvis. 

Gruppsex men inte slampiga fotbilder

Men samtidigt som techmiljardärer säljer våra privatliv och staten säljer ut vår välfärd, så är det möjligheten att producera sälja sin egen porr man bestämmer sig för att stoppa. Också en prioritering.

Lagen är dessutom juridiskt skrattretande. I Sverige är det lagligt att spela in pornografi – alltså, sex mot betalning. Samma akt utan kamera? Brott. 

Nu ska gränsen dras om igen, till ett rättsligt virrvarr av “påverkan”, “digitala handlingar” och “plattformskoppleri”.

Resultatet? Det blir lagligt att spela in och sälja gruppsex, men kriminellt att skicka ett naket klipp till ett betalande fan på Snapchat.

Okej att driva ett bolag som säljer porrfilm, oavsett hur etiskt den producerades, men inte att tjäna pengar på dina egna slampiga fotbilder.

Allt detta för att “motverka mäns våld mot kvinnor” – samma tanke som låg till grund för kvinnofridspropositionen och sexköpslagen på 90-talet. 

Ett knytnävsslag nedåt

I över 25 år har statsfeminismen hävdat att förbud minskar sexköpen, trots att Brå:s egna rapporter säger att det inte fungerar. 

Som journalisten Helena Björk konstaterar: kvinnors trygghet har blivit en symbolfråga – aldrig en budgetpost med ansvar.

Hur mycket man än vill utmåla statsfeminismen som en trotsig Rosie the Riveter-näve mot ett våldsamt patriarkat riktas knytnävsslaget i praktiken rakt nedåt.

Mot botten av den ekonomiska näringskedjan, där människor saknar vettiga valmöjligheter. 

Sexarbetaren “Ruby” sätter ord på det i en debattartikel i magasinet Konkret: “Syftet med den svenska modellen är att utrota sexarbete, inte hjälpa sexarbetare. Vill vi inte ha deras ‘hjälp’ straffas vi och trycks längre ut.”

Till och med regeringen verkar veta att det här inte kommer fungera. 

Juridisk mimteater

Jämställdhetsminister Paulina Brandberg har själv sagt att det är “väldigt svårt att komma åt” plattformar som OnlyFans. Ändå driver man igenom lagstiftning som mest liknar juridisk mimteater. Som att försöka stänga av internet genom att slå på modemet med en pekpinne.

Om politiker verkligen ville bekämpa exploatering skulle de börja med trygga jobb, bostäder, kvinnojourer och fungerande vård. 

Att utmåla OnlyFans som ett fängelse och sedan kalla förbudet en befrielse är att ducka sitt eget ansvar att erbjuda bättre alternativ.

Det är inte själva sexet som skadar porrarbetare. Det är sveket, skulden, och ensamheten som följer när staten gör deras överlevnad till ett brott. 

När vi kallar övergrepp för ”val”, är det ofta för att vi vägrar se vilket våld som faktiskt formar dem, men svaret på det är inte förbud utan lyssnande, stöd, och politiska alternativ som inte börjar med batong och slutar i utanförskap.

Många av oss är obekväma med att intimitet blivit en handelsvara. Men lösningen är inte att kriminalisera dem som försöker överleva i en värld där allt annat redan är till salu. 

Det är inte sexarbetarna som står för den dystopiska senkapitalismen, utan samhället. Och nu vill samma samhälle straffa dem som anpassat sig