Från Waterloo till bastun: Därför älskar vi Kaj och Karar i arbeit

För femtio år sedan beredde en schlagerlåt vägen för ett kulturellt skifte. Abbas Waterloo segrade i engelska Brighton 1974.

De fyra ”abborna” i sina extra allt-scenkläder förebådade en ny tid – den politiska 1968-andan var snart över; en era var i antågande där målet var individuell njutning. 

Nu verkar det hända igen. 

Abba kom i paljetter. Kaj kommer i bruna kostymer från Österbotten. Den ena gruppen förändrade världen med glam – den andra gör det med bastu.

När Kaj vann Melodifestivalen var det inte ett skämt. Det var början på ett nytt kulturellt tidevarv. På lördag kan tre karlar från Vörå vinna hela Europa.

”Humorgrupp” kallas det som Kevin Holmström, Axel Åhman och Jakob Norrgård har skapat. I SvD-podden Politiken anmärker Torbjörn Nilsson – politisk kommentator men i det här sammanhanget primärt batterist i indiebandet Peggy Lejonhjärta – förklenande att Kaj spelar ”enradigt durspel i baktakt”.

Elitkritiken rinner av Kaj som svett i bastun. Nyckeln till deras framgång är pop rotad i en samtid som har börjat längta hem.

Kaj hyllar dygden

I boken The Road to somewhere myntade journalisten David Goodhart begreppen somewheres och anywheres – på svenska någonstansare och vartsomhelstare – för att beskriva två befolkningsgrupper.

Någonstansarna är majoriteten, mer lantliga, bundna till platser och traditioner. Vartsomhelstarna är urbana, högutbildade, obundna av geografi och gamla bruk.

Goodharts tes är att många av västvärldens problem handlar om att ”anywheres” tagit över makten i politiken, kulturen och medierna och skapat samhällen som ”somewheres” inte trivs speciellt väl i.

Att som i monsterhiten Bara bada bastu hylla det urfinska bruket att sitta i ett rum klätt med furupanel för att njuta av svettningar och höga temperaturer är utpräglat någonstansar-beteende.

Och den som gräver djupare i Vörå-männens låtskatt hittar en lång rad hyllningar till någonstansar-dygder som anspråkslöshet, tillit och arbetsmoral. 

Låten Karar i arbeit handlar om män som beundrar en grävmaskin som gräver ned fjärrvärmerör (men utan att störa grabbar som jobbar – ”E he sista som jag vill”).

Kärleken till Vörå (”Österbottens westcoast paradise”) är mycket närvarande. ”Vi har allting mellan himmel å jåod, En brandkår en kyrko en handilsbåod” skaldar Kaj .

Det är inte så ”fancy”: ”Vi ha itt na stora köpcenter, å itt na stress, Men vi ha tid fö varann, å he e int nå less.”

Finland är vår modell

I Ängeln i e-posten möter vi en nydumpad kontorsarbetare. En digital kontakt med en vacker kvinna ger upphov till den briljanta raden ”Jag har pengar på banken, Du har fjäril i svanken”.

Det som verkar vara ett romansbedrägeri slutar lyckligt: ”Alla mina vänner trodde att jag skulle bli lurad, Men jag, jag tror på kärleken”. 

En av de kulturella funktioner som Finland spelar i det samtida Sverige är som reservoar av oförstörd redighet.

I Finland avskaffade aldrig försvaret, kapitalet släpptes inte i skolan och befolkningen accepterade inte HR-normen om att ständigt vara ”pepp”.

När vi i Sverige tröttnar på våra egna anywheres-normer finns vårt östra grannland där.

Och Kaj gestaltar utopin där hemorten betyder gemenskap, karlar kör grävmaskin och det finns riktig kärlek på nätet bättre än någon annan. En dröm om somewhere. 

Femtio år efter Abba är vi redo för nya ideal. ”Vi ha itt na casino, å itt na höghus, men vi ha na gemenskap, å he e itt brus.”