Hur ska vi prata om Israels medverkan i Eurovision song contest utan att tala om dödandet?

För ett år sedan, ett halvår in i invasionen av Gaza, efterfrågade jag ett språk från de som kritiserade protesterna mot Israels medverkan i Eurovision Song Contest.

Jag ville ha en förklaring på hur vi skulle kunna blunda för tusentals döda och bara njuta av musiken.

Argumenten var redan då hyfsat befängda – på Twitter jämförde någon rapparen Sebbe Staxx avhopp från en artistprotestlista mot Israels medverkan med mannen på den klassiska bilden som vägrar heila i ett folkhav. 

En fullständigt absurd jämförelse – men det är vad antinazism blivit i Trumps tidsålder.

Inför förra årets tävlingar i Malmö, med massiva protestdemonstrationer på gatorna, var vi många som höll andan. Risken för ett nytt Göteborg 2001 med kravaller var överhängande med den upptrissade situationen. Det var helt enkelt en krutdurk, och hela världen såg på.

Nu blev det inte så. Aldrig har jag varit så stolt över en stad som över Malmö 2024 när tusentals protesterade på gatorna helt fredligt. Det fanns hopp för mänskligheten.

En närmast otrolig händelse.

Men på de borgerliga ledarsidorna var man inte nöjda. Att protesterna alls funnits var i sig ett problem.

Sedan dess har dödandet i Gaza bara fortsatt.

Nu har 72 tidigare medverkande i musiktävlingen i ett öppet brev krävt en bojkott. Flera Public Service-bolag ber om åtminstone en diskussion med tävlingsarrangören EBU om ett uteslutande.

En tävling mellan länder

Det finns de som påstår att Eurovision Song Contest inte handlar om politik. Att det enbart är just en musiktävling.

”Det är alltså public service-bolagen, inte länderna, som tävlar”, säger SVT:s kommunikationsdirektör Åsa Barsness till Dagens Arena.

Vi kan såklart låtsas att det här handlar om artisten Yuval Raphael och hennes generiska bidrag – som likt det mesta i ESC är musik i genren ”man glömmer hur den låter innan den är över”. Det är ingen kritik utan ett konstaterande. Så låter i stort sett allt i musiktävlingen.

Men jag köper inte det. Det här är en tävling mellan länder. Innan varje artist kommer en liten presentation – inte bara av artisten utan också landet den tävlar för. 

Hur gör man ens en sådan trevlig liten film med ett land vars bosättare redan börjat planera var poolerna ska ligga vid de tomter man ska stycka upp när folkmordet av palestinier i Gaza är avklarat?

Efter att vi sett filmerna där barn skjuts av prickskyttar? Efter att en Oscarsprisad filmare utsatts för en lynchmobb på Västbanken?

Där massvält råder inne i krigszonen men man vägrar släppa in den humanitära hjälpen.

Hur ska vi titta på den där lilla glada filmen om Israel – med allt vi vet i dag och bara blunda för det?

De här orden har jag fortfarande inte fått från de som försvarar landets medverkan. 

Regeringen mumlar

Israel har rätt att försvara sig, det mumlar utrikesminister Maria Malmer Stenergard likt en borgerlig papegoja om situationen i Gaza.

Visst, det kan hon såklart tycka. Men vilken plats har det påståendet i ett uttalande där hon samtidigt ska förklara Israels planer på fortsatt massiv expansion som oacceptabla? 

Så här dryga ett och ett halvt år in i Israels offensiv mot Gaza – med dödssiffror på 52 000, sönderbombade sjukhus, svält och palestinsk ambulanspersonal som själva filmat sina sista ögonblick när de avrättas av israeliska soldater – går det inte längre att prata om det som sker i termer av självförsvar.

Och, inte minst, med det israeliska styrets tillkännagivande av sina planer att fördriva befolkningen och ockupera Gaza blir en sak uppenbar vi anat länge: Att argumentet om att kriget tar slut den dag Hamas släpper den gisslan man tog under det vidriga terrordådet 7:e oktober var en lögn. 

Redan när medlemmar i Knesset tillkännagav vid krigets början att slutmålet var att fördriva palestinierna ut i havet och förinta Hamas var det uppenbart.

Om det är ändhållplatsen har inte kriget ett slut innan den sista palestiniern är borta eller död. Oavsett om gisslan är släppt eller ej. 

Alla, på samtliga sidor, är alltså förlorare här – utom de bosättare som redan börjat planera sina tomter inne i Gaza.

Så krossar man inte Hamas – så utrotar man ett folk.

Borgerligheten blind för våldet

Svensk borgerlighet har sedan folkpartiledaren Per Ahlmarks dagar haft en världsbild där kampen står mellan västvärldens demokrati och restens barbari – där Israel är mellanösterns enda demokrati och därför inte kan handla fel. 

Det har gjort dem fullständigt blinda för det som pågår. Förnekelsen är total.

Statsminister Ulf Kristersson tycker därför inte att det är upp till den svenska regeringen att avgöra huruvida detta är ett folkmord.

Utrikesminister Malmer Stenergard säger å sin sida att det är viktigt att rättsprocesserna i frågan har sin gång. 

Inte ens nu, när hela världen vaknar till vad som pågår i Gaza klarar vår regering riktigt av att släppa sin förnekelse. Att fördöma det som händer med kraft.

Och dödandet, det fortgår.

Men på nätet beklagar borgerlighetens ledarskribenter sig över högljudda och skräniga palestinademonstranter. Nu, när det blir allt svårare att argumentera för att kriget är rättfärdigt, börjar man istället klaga på avsaknaden av värdighet.

”Kan ni inte protestera lite tystare? Ni stör.”

Och trots en aldrig upphörande gaslighting från de som vägrar se vad som som pågår fortsätter demonstrationerna – vecka efter vecka.

Nåde den som påstår att en musiktävling är politisk.

Jag måste återigen ställa frågan. Hur vill ni att vi ska prata om det här i annan form än protester?