Därför borde Israel aldrig fått tävla i Eurovision
Israel för ett krig som skapat den värsta humanitära krisen på decennier.
Ändå låter Europa dem sjunga på kontinentens mest glittrande scen. Det är en skam, skriver Arbetets politiska redaktör.
Yuval Raphael som representerar Israel i Eurovision.
Eurovision-veckan har börjat med den första semifinalen, och på lördag är det över.
På svenska skolgårdar, lekplatser och förskolor stiger just nu en gemensam ramsa från barnen:
Och det ska de kanske.
340 mil från vårt lands gränser ligger Gaza.
Och barnen som bor där ska inte bada bastu. Inte sjunga heller. De ska jagas på flykten. Tvångsförflyttas. Svältas. Bombas. Knäckas.
Total förstörelse väntar, lovar det tokextrema statsrådet Bezalel Smotrich.
Som finansminister har han, händelsevis, inflytande över public service-bolaget KAN – samma bolag som utser och skickar Israels bidrag till Eurovision.
För Israel ska delta i jippot.
En absolut skam
Trots att flera EU-utrikesministrar gemensamt fördömt Israels blockad av humanitär hjälp och kallat situationen i Gaza för en ”absolut skam”.
Trots att den nya påven Leo XIV kräver ett omedelbart eldupphör och att humanitärt bistånd släpps fram till Gaza.
Trots att Sloveniens public service-bolag RTVSLO och spanska RTVE kräver att Israel portas eller utesluts.
Trots att över 70 tidigare medverkande artister i Eurovision har skrivit ett öppet brev med krav på att Israel stoppas från medverkan.
Vad säger syltryggarna på organisatören, Europeiska radio- och TV-unionen, EBU, då?
”Vi påverkas förstås av vad som händer i världen, men vårt gemensamma uppdrag är att se till att tävlingen förblir en gränsöverskridande fest som hyllar samarbete, mångfald och gemenskap genom musik.”
Det låter ju trevligt. Men det är trams.
Musik som propaganda
Alla auktoritära regimer fäster stor vikt vid kulturella framgångar eftersom det ger både legitimitet och prestige. Det allt mer auktoritära Israel är inget undantag.
Att Yuval Raphael, som framför Israels bidrag, är överlevare från Hamas groteska attack den 7 oktober 2023 är naturligtvis starkt.
Men för den israeliska regimen är det också en påminnelse till världen om varför de anser sig behöva genomföra en etnisk rensning i Gaza.
Även om Raphael inte är politiskt kopplad, är Eurovision en gigantisk PR-maskin som utnyttjats av nationer som vill putsa sitt rykte.
Och det är ingen nyhet att auktoritära stater älskar glitter.
Franco-diktaturen använde målmedvetet Spaniens segrar i Eurovision 1968 och 1969 för att sälja sin förtryckarstat som semestersolig och modern.
Och efter Sovjetunionens fall har den ryska regimen, enligt forskarna Yana Meerzon och Dmitri Priven, använt Eurovision för att via synthpop återupprätta imagen som stormakt.
Försent att stoppa bidraget
Samtidigt finns det moderna exempel på när EBU faktiskt har agerat. Ryssland bannlystes snabbt efter invasionen av Ukraina.
Mot bakgrund av detta – och med tanke på att kriget i Gaza enligt FN har orsakat den värsta humanitära krisen på decennier – framstår det som fullständigt orimligt att Israel tillåts delta i årets Eurovision.
I tisdags kväll, lagom till att Kaj skulle kliva upp på scenen i Basel, meddelade Israels president Benjamin Netanyahu att man ska gå in med full kraft i Gazaremsan. Vad det betyder för en plats där en majoritet av barnen riskerar akut svält begriper alla.
Israel dödar i Gaza med samma brutalitet som Ryssland i Ukraina – men mot en instängd befolkning, med FN-konvojer i korselden – och tillåts sjunga vidare. Vad är egentligen skillnaden?
Det är för sent att stoppa Israels bidrag. Men det är inte för sent att sluta legitimera deras krig.
På torsdag tävlar Israel i seminfinal två.
Låt bli att rösta. Låt bli att titta.