Socialdemokratin är inget terapiprojekt för kränkta killar

Män är mer höger och kvinnor mer vänster. Det politiska könsgapet är ett problem som får både kulturella och sociala effekter. Politisk polarisering kommer först – sen försvinner förmågan att förälska sig över blockgränsen. 

Internetkulturens snäva ideal kring både hur man ska se ut, hur man ska vara och vad man bör klara. Konservatismens återkomst och den ökade ekonomiska ojämlikheten. Allt detta sätter press på arbetarmännen. 

Det är arbetarrörelsens fel

Deras arbetsgivare kräver att de ska arbeta länge och hårt. Samtidskulturen att de ska vara snygga och vältränade. Den nykonservativa vågen förutsätter enligt traditionell heteronorm att de ska ha råd att både försörja och skämma bort sin kvinna (som gärna ska vara kåt, glad och tacksam barnaföderska). 

För ett parti som Socialdemokraterna, som gör anspråk på att vara för alla, vilar därför ett tungt ansvar. Har de svar på varför de torskar val? 

I tidningen Aktuellt i Politiken är sossarnas ideolog Payam Moula orolig. Varför är S så oattraktiva för killar? 

Man kan ge honom rätt i att det är arbetarrörelsens eget fel. När man misslyckas med att organisera brett och stort i specifika grupper så beror det ofta på att man haft fel fokus.  

SD har enklast lösning

Detta har många lyft över tid när de efterfrågat ekonomiska reformer och jämlikhetsskapande politik. Inte minst den interna vänsteropposition som Moula närmat sig politiskt de senaste åren. 

Men S fick inte förnyat förtroende att leda landet 2022. Halvmesyren som var Januariavtalet må ha kritats på av en LO-man, men dess effekter betalades av desto fler.  

I stället är det nu killpartierna i Tidöregeringen och deras budget som ska hantera arbetslösheten, den psykiska ohälsan och självmorden och de materiella försämringar som drabbar majoriteten av alla svenskar. 

De enda som har en tydlig lösning är SD. Ut med packet, säger de självsäkert medan S dattar runt med en satsning hit, ett avdrag dit och en karensdag som redan borde varit bortplockad för längesen.  

Alla män är inte mäktiga

Självklart kan man förstå den upplevda försämringen män upplever när fler kvinnor tar plats. Ingen gillar att behöva slåss om mindre utrymme, färre platser och att bli ifrågasatt när man bara anställer sig själv. 

Särskilt inte när en del använder feminismen som ett slagträ mot just arbetarmän, mot allt man upplever som ett hot mot den egna positionen och mot saker man inte begriper, typ fotbollskultur. 

Däremot oroas jag av Moulas förslag på åtgärder. Han pratar röstsiffror och kultur men väldigt lite politik (förutom invandring, rättspolitik och ”mer pengar i plånboken för män”).

“I en fungerande demokrati utgörs hotet sällan av högerradikala partier, snarare är problemet vänsterns oförmåga att erbjuda männen ett attraktivt alternativ” fortsätter han. Som om det vore någon magisk lösning att bekräfta männens missnöje och som att sådan bekräftelse innebär att man gör dem politiskt delaktiga. 

Reaktionärt kulturkrigande

Hans dravel om LO-män blir nästintill reaktionärt i hur vårdslöst svepande han uttrycker sig samtidigt som han utropar sig till expert på vad detta arga köttberg vill ha och behöver. 

Vore inte det rimliga att försöka rikta om ilskan från ett kulturkrig till vad män i arbetarrörelsen gjort i över hundra år: flytta fram arbetarnas positioner. 

Är detta en ofrivillig Trump-effekt? Eller en testballong-effekt driven av tjänstemän som avundsjukt sneglat på Andrew Tates digitala framgångar? Fackligt förtroendevalda verkar ju inte lika charmade av ”manosfären”.  

Och socialdemokratin är ju som bekant främst ett politiskt verktyg för fackligt engagerade. Det är inte så att majoriteten av dessa varit elevrådsordföranden, aktiva i civilsamhället med en dröm om att få arbeta på ett kontor. Arbetarrörelsens grenar är en livlina, ett nödvändigt ont för ett drägligt liv.  

Riskerar dölja kapitalismen problem

Moula predikar en sorts identitetspolitisk omvändelse där män – en grupp som trots allt fortfarande innehar en majoritet av ekonomisk och politisk makt – ska behandlas som ett särintresse med gemensamma kulturella värderingar. 

HBT-S och S-kvinnor grundades för att mota den enorma sociala och ekonomiska orättvisa som drabbar människor utanför heteromansnormen som ändå råder i samhället. 

Att påstå att den sociala alienering män upplever kan likställas med den strukturella orättvisa gaypersoner och kvinnor drabbas av är inte sant. Och varför är det alltid materiellt försvagade grupper som ska behöva stå tillbaka för att män radikaliseras? 

Om det viktigaste budskapet till unga män är att det ÄR feminister och hbtq-vänstern som ligger bakom deras vantrivsel och främlingskänsla så döljs orsaken till vår tids omvälvningar: den oreglerade hyperkapitalismen. Sånt ska väl inte sossar hålla på med? 

Gå en ideologisk kurs på ABF

Vi lever i en tid där alla är utbytbara och ingen är trygg. Men det är ju vårt ekonomiska system som utplånar den patriarkala familjeförsörjaren och de arbetsplatser han brukade gå till. Som slagit undan fötterna på traditionell arbetarklass. Som finner flexibilitet långt mer lönsamt än stabilitet och trygghet. 

En socialdemokratisk lösning på självmordsstatistiken vore att bygga ut psykiatrin, arbeta aktivt med screening (varför inte med stöd av facken?) och motverka skadlig macho-kultur. 

Vidare skulle de generella reformer som feminister driver även gynna denna grupp. Det rör sig om robusta sjukförsäkringar, en pension som visar den som arbetat respekt. Bostäder som även en kille utan rika föräldrar kan få och ha råd med. 

En annan vore rejäla satsningar på ideologisk bildning via facket och ABF. Där skulle mångfalden i arbetarkollektivet kunna vara en punkt. Det som i dag diskuteras som ett köttberg men som faktiskt rymmer både olika ståndpunkter och förmågan att göra en samtida klassanalys. 

En sådan är även Payam Moula mer än välkommen att delta i.