Mike Kelley på Moderna museet påminner om Långa farbrorns oklara relation med lilla Anna

Oavsett vilken form av populärkulturell distraktion man ägnar sig åt i sitt enda liv så är det en form av palliativ vård i väntan på det oundvikliga slutet.

Ingen värld är så övertydligt upptagen med konsumerande själavård som den amerikanska. Godshantering och gudsfruktan hand i hand.

Kan man alls ha en autonom tanke i ett land byggt av kommers och kreationism?

Innan den amerikanske konstnären Mike Kelley tog livet av sig i början av 2012 ägnade han ett helt liv till att återbruka den amerikanska drömmens slaggprodukter som konst.

Makramé möter MC5

Ghost and Spirit” heter den turnérande samlingsutställning som just öppnat på Moderna Museet i Stockholm. Här är Kelleys levande charader för evigt frusna i tiden.

Ett rollspel i form av en rubiks kub som kan vridas och vändas in i absurdum.

Detroitbon Kelley föddes in i en katolsk arbetarklassfamilj.

Han tillhör den generation amerikanska konstnärer vars visuella uttryck tog avstamp i sextiotalets kontrakulturella hippierörelse som med viss konstgjord andning spillde över in i sjuttiotalets punkvåg. 

Makramé möter rockbandet MC5 genom ett anarkistiskt klipp och klistra-filter.

Mannen med den gula hatten har toapapper i gylfen

I utställningen finns en gul kostym som påminner om Nicke Nyfikens vän Mannen i den gula hatten. Toapapper väller fram ur gylfen och ner i en hög på golvet. 

Oklarheten i vem denna gulklädda man var i förhållande till Nicke minns jag från min barndom på samma sätt som den kring Lilla Annas långa farbror. 

Kelley bar denna gula kostym i ett videoverk som heter The Banana man, baserat på en perifer barnprogramskaraktär med samma namn. 

En avsexualiserad eunuck som likväl känns hotfull på grund avtoapappret, mitt minne av långa farbrorn får en solkigare eftersmak. 

Konstnären tar en typ av trademark-lekfarbror estetik och kör den genom en mental köttkvarn – ut kommer ickebinär knackwurst.

Crossdressing-konst har han själv kallat det han sysslade med.

”Fuck You, now give me a treat please” står det på en bonad i filttyg. Färgerna och materialet är snälla, språket hårt. Ett slags vanhedrande verkshöjd. Dra åt helvete men snälla ge mig godis.

Buktalaren som spelar straight

Det skriks, sjungs och bökas från diverse film och ljudverk som läcker från alla skrymslen i den labyrintiskt byggda utställningen på Moderna museet, alltmedan man bombarderas visuellt av banderoller i tyg, skulpturala verk, målningar och massiva installationer. 

”The ventriloquist plays the straight man” har Kelley skrivit i kantiga versaler på en av flertalet teckningar i utställningen som delar ytliga likheter med hans uppväxts seriealbum. 

Han är den buktalande mannen som försöker uppträda straight. Inte undra på att rummet är lika kaotiskt som hans inre var.

Först tycker jag att de stora rumsavdelare i perforerat stål som är en del av labyrinten gör sitt uppdrag på ett onödigt sterilt sätt och att hans verk mest liknar slaktavfall inuti en gigantisk industrikyl. 

Samtidigt är det inte helt opassande med denna byggvaruhus-estetik. 

Barn utan känsla för kvalitet

Kelleys verk kan ses på som en bokstavlig tolkning av ”barn har ingen känsla för kvalitet”-svaret från en gammal folk på stan-fråga om barnarbete. 

För Kelley talade alltid i VERSALER i sin konst, vilket gör det lätt att bokstavstroget fastna vid konsten som just en samling hack i produktionsleden. 

Jag upptäckte hans konst i just en butik genom skivomslaget till Sonic Youth’s Dirty där en virkad orange insektsliknade docka tittar på en med depp-peppig blick. 

Att dockan är en större del av hans ständiga uppgörelse med barndomens vuxna övertramp var inget jag reflekterade över som tonåring i slutet av 90-talet. 

Jag tänkte mer på om jag var tuff nog för att kunna bära upp en Sonic Youth-tshirt eller om jag var för mycket av en tönt för det. 

Dockans traumatiska tyngd kom ifatt mig senare. 

– Mår dockan dåligt? – Kan du visa på dockan var han tog på dig.

Övergreppsuttryck

De virkade dockorna och gosedjuren, dessa gåvor från vuxna till barn. Lika ofta för att bedöva förälderns vardagliga samvetskval som för att fira ett barns födelsedag. 

På Moderna hänger en gigantisk väggbonad av ihopsydda mjukdjur, virkade dockor och filtar som kan tittas på med både ett barns blick och med ett vuxet barns blick. 

Barnarbete utan känsla för kvalitet.

Bredvid bonaden står ”Syndens lön”, en ansamling billiga ljus som fastnat i en halvt smält klump av paraffin och pastell. En amöba av stelnad värme.

– Förlåt älskling för att jag våldtog dig här får du en nalle.

Kelley använde lika gärna ordet övergrepp för de institutionella som skedde under hans skoltid som de fysiska och relationella från hans uppväxt. Att ta rollen som offer och höja upp det på piedestal, att bli till sin egen bödel. 

Man internaliserar en saga och gör den till sanning. Eller så internaliserar man en sanning och gör den till saga.

Spela din roll så gott du kan

Ett av hans bästa verk är för skört för att visa upp men finns med i form av skisser.

”Educational Complex”, ett byggnadskluster av arkitektonisk ångest i form av en modell av huset där han växte upp och de skolor han gick i – ritat efter minnet med synliga tomrum på, i och mellan husen.

Tomrummen som symbol för det tunga man inte vill eller kan komma ihåg.

Balansgången mellan det som är massan och det som är människan, ens palliativa kurerande av ens enda liv.

I det så kallade slutet på den kronologiskt snitslade bana som leder en runt rummen i utställningen står det ”Auditions” ritat med tjock tusch på en skylt.

En pil till höger som leder en ut igen. Välj väg buktalande människovarelse.

Vägen behöver inte vara rak, du har ett liv men flera roller, spela dem så gott du kan.