Elevernas kamp är hans glädje – Magnus jobbar på akutskola

Vi börjar vid pingisbordet, många fritidsledares och elevassistenters viktigaste arbetsredskap. Här skapar man relationer, pratar problem, öppnar sig. 

Akutskolan i Sigtuna är inget undantag. Det är inga stora lokaler, men ett pingisbord har klämts in i ena änden av den långsmala före detta förskolan. 

– Pingisen är en jättetillgång faktiskt. Man får en öppnare, helt annan dialog här. Jag tror att det har att göra med att de släpper upp, blir mer personlig, säger Magnus. 

Många har koncentrationssvårigheter

Vi slår oss ner i skolans samtalsrum. Sigtuna norr om Stockholm är en av ett tiotal kommuner som erbjuder vissa elever den här sortens akutskola. Många elever som kommer hit har koncentrationssvårigheter. Den vanligaste diagnosen är adhd, av de 28 elever som gått här sedan öppnandet i fjol har 24 haft det. Men man kan ha flera problem, andra symptom av det som brukar kallas NPF, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. 

Magnus tar oss vidare från pingisrummet och visar ett av klassrummen. Som besökare häpnar man och undrar om detta verkligen är allt. Just det här rummet är väldigt litet, max tio kvadratmeter. En minimal kateder och bara tre bänkar, isolerade med den typen av höga skärmar som numera är vanliga även i traditionella klassrum. Men så är också klasserna väldigt små på akutskolan, max fyra elever åt gången tillåts gå här. 

– Det handlar om att skapa trygghet, se eleven där eleven är och skapa goda relationer. Jag tror att det är grundläggande, säger Magnus, som trots att han inte är högskoleutbildad lärare ibland hoppar in som lärare, just nu i engelska.

Hög personaltäthet

Förutom chefen består arbetsgruppen av två speciallärare, två elevassistenter och en kurator. De är få men personaltätheten är exceptionellt hög, max fyra elever åt gången går i skolan. Personalen jobbar tajt ihop och alla får göra allt. På en vanlig skola kanske inte lärarna är lika vanliga att se på rasterna, men här jobbar alla överallt. 

Eleverna går en kort tid på skolan, efter en månad är det slut och de får komma tillbaka till sin vanliga skola.  

Ofta är Magnus eller någon annan härifrån med ett par dagar när eleverna ”börjar om” efter akutskolan. Vad som därefter händer med har de ännu inte undersökt, men det ska göras, berättar enhetschef Ali Faily. 

En start, inte ett slut

Jag frågar Magnus Hermansson om det här är något av en sista chans för eleverna, men han värjer sig mot den formuleringen. Ser det tvärtom. 

– Man kommer hit som en uppstart. När de kommer hit går vi igenom varför eleven är här, hur vi jobbar och vad som kommer att hända då de börjar. 

Barnen som kommer hit varierar i ålder, från årskurs fyra till nio. Det ställer förstås olika sorters krav på Magnus jobb. 

– Det varierar både kunskapsmässigt och i mognad. Där handlar det om att anpassa, för visst är det ett glapp. Men då är just pingisen bra, att man bjuder in, att man har turtagning. 

Inget våld

Allt är förstås inte harmoni innanför akutskolans väggar. 

– Det kan vara att någon elev kanske slänger en kommentar, det uppfattas som kränkande av en annan elev, någon blir arg eller irriterad och visar det kroppsligt. 

Våld har han dock inte varit med om. 

– Vi försöker prata om situationen som har uppstått, vad det är som orsakat det. Och vi pratar med båda parter. 

Tystnad blev samtal

Han berättar om ett tillfälle då en elev kämpade med sig själv och inte ville vara med på lektionen. 

– Han gick ur klassrummet och satte sig mellan två skåp. Satt där helt tyst. Då gick jag dit och satt med honom också. Tyst. Pratade inte om någonting. Men jag vill ju kommunicera, behöver få fatt i vad det är. Då lekte jag att han sa någonting och så sa jag bara: 

”Förlåt, vad sa du?”  

”Nej, jag sa ingenting.” 

”Okej, det lät som du sa något.” 

Tystnaden fortsatte en stund, men de första orden var ändå yttrade. En första kontakt. 

”Får jag säga en sak?” sa Magnus. 

”Javisst, gör du det.” 

”Vet du vad? Det är helt okej att du sitter här. Det är faktiskt riktigt bra att du gått hit. Bättre än att du går och gör en massa annat.” 

Sen var samtalet i gång. 

Trummar och tränar

För att klara att hålla balansen, i yrket och i livet är träning en viktig del av hans liv. Träning och musik. Han gick på det prestigefulla gymnasiet Södra Latin på Södermalm i Stockholm och spelar trummor, pop och r’n’b. 

När han idrottar är det gym och thaiboxning som gäller. Han berättar att han en gång i träningslokalen mötte en av eleverna som slutat på akutskolan. 

– Han kom fram till mig och sa: ”jag är så tacksam att jag fick komma till akutskolan. Det gjorde att jag började sköta mig och ta skolan seriöst.”

Han klappade eleven på axeln och sa några ord om vad fint det var att höra. Men inombords var känslorna större. 

– Det känns ju fantastiskt. Han hade inte behövt säga det. Det är ett kvitto på att man har gjort ett bra jobb. 

Att inte bli sedd

Magnus berättar att han själv en gång var en elev med extra behov. 

– Jag hade behövt bli uppmärksammad. Sedd. Bekräftad. 

Det blev en drivkraft, eller var en anledning, till det egna yrkesvalet. Att själv vilja förändra, se, uppmärksamma. 

– Kan jag med min erfarenhet vara en vuxen som gör att eleven känner att den lyckas, blir bekräftad, lyssnad på, då är det bra. 

Tidigare har han bland annat arbetat som ungdomsbehandlare och på anpassad grundskola. Platsen på akutskolan är åtråvärd, 97 personer sökte de två tjänsterna som elevassistent. 

– Jag har trivts på tidigare arbetsplatser också men här känner jag att jag är på den plats jag vill vara i livet. Det här är en annan typ av jobb, man är så nära.