Brevbäraren Fredrik blir NOS när han skapar musik på gamla synthar

Något hände med Fredrik under pandemin, eller som han kallar den tiden, nedstängningen.

I Malmös musikvärld är han mest känd som NOS (På hyllningssidan på Facebook kallas han för legend, guru, profet).  

Sedan pandemin är han inte lockad av att fira eller festa så när han fyllde jämnt, 50 år, var han tydlig. Han ville inte ha något överraskningsparty.

NOS-Fredrik sitter på golvet i sin studio i vad som är Malmös äldsta industriområde. Till studion kommer man via en lagerhiss och ett gäng tunga dörrar.

På huvudet bär han en orange turban eller är det kanske en bandana? Brevbärarbyxorna är på, längst ner har han satt på gummiband.

Klockan är halv åtta på morgonen och om ett par timmar ska han cykla till jobbet på Postnord, han som vill att hans efternamn inte ska skrivas ut här. Världen ska inte vara alldeles för konkret.

Studio full av musikprylar

Studion är full av musikprylar, inte minst av gamla analoga synthar. Här finns också ett stort frigolitblock, några växter och sladdar, sladdar och åter sladdar.

Han är här, i lokalen, på morgnarna före jobbet och på kvällarna, och mer intensivt om han har någon spelning på gång.

– Om jag kommer hit tidigt kan jag vara lite aktiv innan hjärnan går sönder av arbetsgrejen. Efter jobbet är jag totalförstörd. Varje dag.

Hans arbetstider, 10.00-18.00, är en följd av införandet av den maskinella sorteringen av post.

Alla småbreven kommer på morgonen, i en ”bibba” som personalen ska, enligt NOS-Fredrik, väldigt monotont stå och ”mata upp”. Han kände direkt att det inte var bra för kroppen.

Tidigare alltid i rörelse

Tidigare var han hela tiden i rörelse även i den delen av jobbet.

I stället tog han kvällspasset, det han har nu. Fredrik kommer in, hämtar den post som någon annan sorterat och sticker ut på sitt brevbärardistrikt.

De sista jobbtimmarna står han på det så kallade företagscentret och ser till att lastbilarna fylls med post.

Malmöitiskan är påtaglig. Som när han berättar om födelsedagskidnappningen.

– Jag trodde att jag hade lyckats förmedla att jag inte ville fira. På kvällen skulle jag ut och käka med tjejen, hon hade bokat bord och så kom två maskerade män med gasmasker. De var inlindade i tyg. Jag förstod att jag inte skulle komma undan.

NOS-Fredrik sattes med ögonbindel i en bil och de åkte runt en massa varv i Malmö. När bilen stannade blåste det kraftigt, trafiken hördes på avstånd.

– En trappa ledde ner, och jag snubblade på en skyddsdörrskarm och då förstod jag. Det är en ateljélokal som har använts till olika evenemang. Jag placerades mitt i rummet och så överöstes jag av en massa ljud från hur många små, klingande objekt, som helst.

Njuta av klangbad

Ett firande han ändå hade funderat på, som han hade drömt om, var att njuta av ett klangbad.

Att vara tillsammans i tystnad, omgiven av klanger, det lockade honom.

– Åh! Alla besökare hade tagit med sig olika kling-klang-objekt och när de tog av mig ögonbindeln stod två gyllene fågelfigurer där, med fågelmasker. De rörde sig sedan synkront i rummet. Runt om hängde vita kapsel-installationer och en stor gyllene boll som det flöt grejer ifrån. Kapslarna öppnades, de var fyllda med konfetti och popcorn som hälldes över mig, förklarar Fredrik.

Någon festmusik spelades inte, men allt med kvällen, även musiken, var ”lugnt, fint och konstigt”.

Vännerna hade också gjort en gigantisk flugsvamp som Fredrik fick sitta under. Prick klockan tolv stängdes lokalen.

– När technon kom så var det med en sådan framåtkänsla, som det är med många ungdomskulturer. Den kändes så futuristisk och det var som om den skulle fortsätta i all evighet. Den skulle aldrig bli inrutad och förutsägbar.

Men det blev den. Till slut lät allt exakt likadant från början till slut. Allt handlade bara om teknik, om perfektion, säger NOS-Fredrik.

Musik ska locka fram fantasi

Själv vill han att den musik han gör som NOS ska locka fram någon form av direkt fantasi.

Han spelar fortfarande ute, på klubbar, festivaler och till och med bibliotek, någon gång i månaden.

Musiken, tänker han, ska öppna dörrar in till en annan värld. Det kan vara musik som, som han uttrycker det, leker med saker som har hänt i den fysiska historien eller tar iväg lyssnaren in i abstrakta fantasier.

För att göra en lång historia kort var det Public Enemy med sin energi, med sin vildhet, som förde in honom i den musiksfär som senare ledde honom till technon.

Och kärleken till analoga synthar. Sedan levde han länge i technokulturen, skapade färgglad, surrealistisk konst som han till och med kunde livnära sig på under flera år.

Han kuskade runt i världen med sina stora, målade dekorationstyger och blev mer och mer trött på att det där nya, fräscha visade sig vara likstelt.

Tog slut i Italien

På en festival i Italien tog det slut med buller och tåg-bång. En arrangör stack med pengarna och det enda sättet att lämna festivalområdet var genom att ta sig över en smal tågbro.

Bredvid skrämde resterna av en rasad bilbro. Fredrik böjde sig ner mot rälsen och lyssnade efter tåg och sprang sedan i panik över bron.

Det var som en filmscen, som tagen ur en Emir Kusturica-film, galen och hämningslös.

– Nu när jag skapar musik har jag roligare än jag någonsin har haft. Jag har lärt mig vilka vägar jag inte ska gå, säger NOS-Fredrik.

Tråkigare ju mer pengar de tjänar

Han menar att alla artister blir tråkigare ju mer pengar de tjänar. Därför är det, anser han, taktiskt att hålla pengar borta från skaparprocessen.

Det viktigaste för honom är att ignorera alla tankar han har och får, på hur något skulle kunna låta eller göras. Som han ser det gör det där evinnerliga tänkandet bara att man låter som alla andra.

Det är intuitionen, det spontana, det där som bara finns här och nu, som han är ute efter när han skapar.

Å andra sidan, tänker mycket, det gör han, NOS-Fredrik. Han har sin världsbild.

Den världsbilden kan handla om att kroppen mår bättre utan skor, om Covid-vaccin, om mat och fasta, om att leva utan möbler och om tvål, som människan också klarar sig fint utan.

– Jag tror att alla hade mått bäst om de hade jobbat med något fysiskt halva tiden och resten av tiden skulle man göra något annat. Jag är glad för att jag har postyrket. Jag får vara utomhus, får röra på mig och jag får träffa människor. 

Om fjorton minuter ska Fredrik vara på jobbet.

Efter att ha ätit en kvick frukost stående, nästan i farten, tar han på sig sina japanska barfotaskor och är redo för en arbetsdag som ska ta honom till både Branteviksgatan och Östra Farmvägen.