(Genrebild).
Avtalsrörelsen är långt ifrån slut. Kommunal förhandlar just nu med Almega Vårdföretagarna, som företräder de privata arbetsgivarna inom vården.
Kommunal fokuserar på hållbara arbetstider och att alla medlemmar ska få löneförhöjning i dessa dyrtider.
Försämringar och frysta löner
Vårdföretagarna har helt andra förhoppningar. De nöjer sig inte med de relativt tuffa villkor som råder i dag. Nej, de vill försämra. Inga höjda lägstalöner trots att det är jättesvårt att leva ett anständigt liv på dagens nivåer.
Mer flexibilitet, säger de, och föreslår sänkt OB på klämdagar samtidigt som deras medlemsföretag, privata vårdföretag, i snitt betalar sämre än offentliga arbetsgivare.
Almega är nämligen ökänt värst i klassen. Som en hänsynslös nyliberal gigant med tydliga mål: Försvara vinster i välfärden, hålla nere alla villkor för att maxa vinster och, så klart, öka arbetsgivarnas makt.
Att röja alla tänkbara hinder för att arbetsgivare själva ska kunna diktera allt ner till minsta lilla detalj på arbetsplatserna, helt enkelt.
Motsätter sig all arbetstidsförkortning
De skriker högt om arbetstidsförkortningens negativa effekter. ”En jättedålig reform”, säger chefsekonomen Patrick Joyce i Dagens Arena. ”Ett direkt hot mot svensk ekonomi”, skriver bland annat vd Ann Öberg i en debattartikel i Dagens Industri.
Ja, ska man tro Almega skulle det innebära en samhällskollaps.
Sedan tidigare har Almega också uttalat sig emot sympatiåtgärder och driver gång på gång slopandet av lägstalöner även i branscher där lönerna är väldigt låga. De är helt enkelt inga fans av att ge anställda garanterat goda villkor.
Men åter till avtalsrörelsen. Strategin verkar gång på gång vara att komma med extrema förslag, vägra förhandla och invänta Medlingsinstitutets dom.
Medlingsinstitutet ger Kommunal rätt
Föga förvånande verkar Medlingsinstitutet tycka som Almegas motpart: Märket gäller.
Det är inga extravaganser Kommunal och övriga svenska fackförbund kräver. Höjda lägstalöner så att deras medlemmar har råd med mat och tak över huvudet, samma löneökning som övriga arbetsmarknaden och samma ersättning för övertid som svenska arbetsgivare nu tvingas erbjuda efter en EU-dom.
Är det att ta ansvar för den svenska modellen, Almega? Att konstant ropa varg, att vägra förhandla, att argumentera för försvagat strejkvapen och försvara den vinstmodell som inneburit både larver i äldres sår, att blöjbyten uteblir och att pengar försvinner ut i ägarfickor i stället för att återinvesteras i verksamheten.
Timbroliknande testballonger
Det verkar snarare vara politiska testballonger i hopp om att skydda marknads- och vinstmodeller och slippa dela med sig av kakan alls. En konstant kamp för att förflytta gränserna för hur man som part i en avtalsrörelse kan bete sig.
Gång på gång talas det om att svenska löntagare ska ta ansvar. Inga stora löneökningar, stå tillbaka och ta ansvar i en orolig tid. Driv inte inflation och kräv inte mer, systemet står inte pall.
Men utdelningarna kan fortsätta i vilken takt och storlek som helst. De är helt avgörande, om man ska tro fackens motparter. Men ställer vi vård- och omsorgspersonal mot vårdentreprenörer så tror jag ändå de flesta är överens om vilka som är samhällsbärande.
Avtalet går ut 31 maj men inför detta finns ett jobb att göra: Att göra Almegas linje känd och tvinga dem förklara varför anställda ska acceptera skiten.
