David Wiberg: Det är obekvämt att vara snäll
Vi människor måste tagga ner, globalt, säger David Wiberg som skrivit boken ”Världens snällaste gäng”.
David Wiberg tar sig an snällhet i sin nya bok.
Skådespelaren David Wiberg har en lucka mellan möten och inspelningen av ett barnprogram i en av Liljeholmskajens rivningskontraktslokaler när jag möter honom.
För min generation är han kanske främst känd som en av medlemmarna i SVT:s humorgäng Varan-TV. De var kanske närmast definitionen av vad som var roligt för oss i sena tonåren under slutet på 90-talet. Efter det har han gjort allt från film till julkalender till bejublade scenframträdanden och böcker.
Nu är han aktuell med barnboken ”Världens snällaste gäng”. Om ett gäng som driver runt och är – i brist på bättre ord – snälla. Mest genom att göra ingenting.
”Det är ju ingen bra berättelse egentligen, så sett”, säger författaren och skrattar till. Men han såg det spännande i den kreativa uppförsbacken.
Så vad driver en till att vilja skriva en barnbok om snällhet – i en tid som kanske inte direkt definieras av sin empatiska förmåga?
– Jag tänker på den där artikeln av Jens Liljestrand där han berättade att han varit otrevlig men lärt sig bli snäll. Det finns liksom ingen spänning i det där med snällhet. Men när någon säger att den är otrevlig. Då blir man intresserad.
Sju barn med ett uppdrag – att göra världen till en snällare plats.
”Snällhet kan bli obekvämt”
Jag har träffat den nya snälla Jens. Det var ju väldigt mycket att han tittar en i ögonen, ler hela tiden och ställer frågor på ett sätt som gör att man blir rätt obekväm.
– Det är faktiskt också en intressant aspekt tycker jag. För snällhet kan ju ofta innebära just att det blir lite obekvämt. Att man till exempel ser någon ensam som man borde gå fram och prata med. Det kommer nog bli stelt. Men man gör det ändå.
Vad var din tanke när du gjorde en barnbok om det här?
– Det började egentligen med hur människor beter sig i grupp. Oavsett om det är barn eller ett gäng medelålders män på after work. När en grupp möter en ensam människa börjar de på något sätt manifestera att den ensamma är ensam. Det kan ju vara att man kommenterar något men också bara att man är ett skönt gäng som låter lite extra mycket.
Kul att vara taskig
Jag, som jobbar med humor, vet ju att det är kul att vara taskig mot någon. Det är alltså viktigt när det kommer till snällhet att man pratar om att det också är tråkigt. Att man offrar något.
– Att exempelvis inte säga någonting när man sitter med sitt gäng på tåget och en lustig konduktör kommer in i vagnen. Det går kanske i alla fall att öva. Som de som säger att ”jag tänker inte sluta flyga helt och hållet. Men bara två resor om året”, kan man säga att ”jag kommenterar bara två lustiga konduktörer om året. Där har ni min gräns.”
Jag upplevde det där gänget som lite hotfullt.
– Många har gjort det. Och just när de kommer så ska man uppleva det som om det är ungefär som att här kommer mobbarna. Men i stället så gör de ingenting och är därigenom snälla.
Det här hotfulla är kanske att de går runt och noterar folks brister även om de inte gör något?
– Som jag tänker mig det är ju att de föregår med gott exempel. Det är ju mer berättarjaget, det ensamma barnet, som noterar det här. Som när de väntar på någon som knyter skorna. Det är väl det jag vill sätta fingret på. Att så här skulle också hjältar kunna se ut. De bara glider omkring och gör ingenting.
Snälla gänget på ett av sina projekt.
Snällhet och passivitet
Men vad blir då skillnaden mellan snällhet och passivitet? Vissa skulle beskriva att icke-handlande som en del av ondskan i, exempelvis, det som händer i Gaza.
– Det jag försöker ringa in med bilderboken är att snällhet ändå innebär ett aktivt val att inte göra något. I trafiken ställs man inför valet att tränga sig förbi någon med cykeln. Men vi gör inte det av respekt för andra. Jag skulle gärna säga att det jag efterlyser snarare handlar om att man fattar aktiva val. Där man någonstans visar nåd.
Vi lever i en tid där kraven på ”renhet” från synd blivit så stora. På Twitter var det en grej att ”förlåt om du blev ledsen” var en otillräcklig ursäkt. Att man inte visar att det bara är man själv som gjort fel när någon blivit ledsen. Då blir väl bara noterandet av den där konduktörens lustighet en synd?
– Där sätter du fingret på något jätteviktigt. Men på ett sätt kan man ju värdera den typen av snällhet rätt högt. Där man tänkt tanken. Men avstår.
Världens snällaste gäng av David Wiberg (Lilla piratförlaget)
Jesus mötte djävulens frestelser
När Jesus mötte djävulens frestelser i öknen, då hade det kunnat vara i form av den där lustiga konduktören. Och Jesus stod emot impulsen att vara taskig.
– Han visade bara upp sin biljett.
Men hur skulle världen se ut om alla var som världens snällaste gäng? Det är ju inget speciellt driftigt gäng det här.
– Om man ska koppla den här lilla berättelsen till ett globalt sammanhang så kan man ju tänka sig att det som världen står inför nu, det är ju att vi människor måste tagga ner. Om vi hade varit mer passiva så hade ju det gynnat planeten.
Satsa helhjärtat på att vara snäll?
Men skulle du kunna tänka dig att göra det själv? Alltså så, dra ner på dina ambitioner för att satsa helhjärtat på att vara snäll.
– Det är nästan en olöslig ekvation i mitt huvud utifrån hur präglad jag är av den tid vi lever i. Man tänker ju direkt att ”Han har lagt allt på hyllan bara för att vara snäll”, skulle kunna bli ett spännande mittuppslag i DN lördag. Att det finns betalning och uppmärksamhet att få.
– Det är väl utmaningen i alla försök till kulturella revolutioner. Till sist börjar man skriva manifest, utöva våld och hitta på uniformer för att det ska bli kul.