”Bara Parisa Liljestrand kan tro att sänkt skatt för rika ska rädda kulturen”

KULTURDEBATT. Kulturbranschen går på knäna. Underfinansieringen som skapats genom direkta nedskärningar och långvarig dränering av de offentliga stöden skapar tomrum, likt droppen som urholkar stenen. 

Det finns inom kulturlivet en uppgivenhet där många kröker rygg och inordnar sina verksamheter efter de knappa förutsättningar som råder.

”Jaha, vi kan bara sätta upp två föreställningar i år, så får det bli” eller ”Jaså, vi har bara råd med tre i ensemblen, då blir det monologer”. 

Men så kan vi inte fortsätta, då kommer inget fungerande kulturliv finnas kvar inom några år.

Det är dags att blicka framåt och tillsammans sätta upp en strategi för var vi vill att kulturlivet ska vara om fem år, det vill säga år 2030.

Vilken roll vill politiker, samhället och dess medborgare att kulturen ska ha? 

Handlar det om att kulturen spelar roll för ett demokratiskt samhälle, som det ofta sägs i talen med de stora orden, och vad krävs i sådant fall för att det ska bli verklighet?

Ingen förväntar sig ökade medel

Vi bjöd under april 2025 in till tre samtal på ABF Stockholm för att diskutera dessa frågor. 

Där diskuterade vi regeringens och kulturminister Parisa Liljestrands förväntningar på att sänkt skatt ska leda till ökad privat kulturkonsumtion och att flera privata finansiärer ska stärka finansieringen. 

Samtalen går i efterhand att lyssna på här. 

Tydligt är att budskapet från Tidöregeringen gått fram och ingen företrädare inom kulturbranschen förväntar sig några ökade offentliga medel inom de kommande åren. 

Samtidigt varnar man hårt för de konsekvenser man ser att det får på lång sikt för filmen, teatern, musiken, bildkonsten, dansen och litteraturen. 

Skattesänkningar ingen lösning

Hushållens privata finansiering av kulturen är redan stor och betydelsefull, men att den skulle bli större för att skatten sänks framför allt för höginkomsttagare, det tror nog bara Parisa Liljestrand och hennes Tidövänner på. 

Med samma bestämdhet avfärdas drömmen om att Sverige på kort tid skulle klara att bygga upp privata fonder, likt de som finns i till exempel Danmark och Finland. 

Att tre privata stiftelser går in med mindre än 10 procent av finansieringen för ombyggnationen av Operan, ett högstatusprojekt i landets huvudstad, är definitivt inte en första signal på att ”yes, nu vänder det för den privata finansieringen!”. 

För de som verkar inom kulturbranschen är kampen om att bredda finansieringen med privata medel en realitet sedan lång tid tillbaka.

Ingen motsätter sig att den ska öka, tvärtom. Men det finns många hinder och mycket som talar emot att så kommer att ske. 

Till exempel ett svenskt näringsliv som inte värdesätter varumärkesbyggande genom kulturen tillräckligt högt.

Kulturbranschen är också självkritisk

Kulturbranschen pekar inte bara finger, den är också medveten och självkritisk. Den inser att branschen delvis vänt sig för mycket inåt. 

Företrädare för kulturlivet förstår att de behöver bli bättre på att berätta om de fantastiska verksamheter som bedrivs.

Vilken roll deras institutioner och organisationer faktiskt spelar, såväl för den enskilda individen som i lokalsamhället och Sverige i stort.

I tider när ökade satsningar på försvaret står i fokus pratar kulturens aktörer sedan flera år tillbaka om vilken roll kulturen kan spela för beredskapen. 

Det handlar inte bara om hur skyddet för kulturarvet ska säkras samt vilka artefakter och föremål som ska gömmas var och hur, utan även om hur den organiseringskraft som finns inom kultur- och föreningsliv kan användas för att stärka beredskapen. 

Vi måste se en lösning

Finansieringsfrågan för kulturlivet måste dock få en lösning. Kräftgången som kulturen nu går är inte framtiden, utan dess upplösning.

Ett kulturliv som står fritt, på reell armlängds avstånd från politiker som försöker detaljstyra dess innehåll, som är en garant för yttrandefrihet och en grundsten för demokratin, kräver sina förutsättningar. 

Det måste beslutsfattare och offentlig sektor ta ett långsiktigt ansvar för.

Så vilken roll vill vi att kulturen ska ha 2030? Ska den ha en självklar plats, där man över partigränser är beredd att ta ett handslag på att säkra den offentliga finansieringen på lång sikt?

Eller ska osäkerhet med fortsatta neddragningar och urholkning alltjämt få råda?

Det finns tid att på ett övergripande strategiskt plan arbeta för att skapa möjligheter så att kulturen ska stå fri, stark och att dess kraft tas tillvara för samhällsutvecklingen i stort.

Men det kräver mod och gemensamt politiskt arbete. 

Vem är beredd att driva det?