Arbetare orkar inte till pension – men att rätta till det är ”för politiskt”

På 1 maj presenterade Socialdemokraterna en arbetarepension, ett slags knegarkompensation för dem som börjat arbeta tidigt i slitsamma yrken. 

Tanken är att hjälpa fler att orka hela vägen till pension. I dag säger kroppen stopp innan pensionsåldern inträffar för många i fysiskt krävande branscher. Det får allvarliga ekonomiska konsekvenser. 

Rör upp känslor

Det rörde upp känslor. Hos dem som slitit hela livet och som trots det oroar sig för den låga pension som väntar var känslan: ”Äntligen”. Liksom hos alla som ser hur orättvist den höjda pensionsåldern slår. 

Hos Dagens Industris ledarskribent Tobias Wikström uteblev entusiasmen. Han anklagar Magdalena Andersson och Socialdemokraterna för att vara oansvariga, vårdslösa. Hur vågar hon lyfta bättre pensioner som en del av sin politiska idé för Sverige? 

Wikström kallar arbetarepensionen för en omfördelning mellan generationerna. Han menar att förslaget kommer belasta unga men bara gynna äldre.  

Som om alla unga i dag läser på universitet och som att vi inte har enorma mängder unga på svensk arbetsmarknad. 

Kryllar av unga arbetare

Men det har vi. Det kryllar av unga inom både handeln, inom kundcervice och administration, inom vård och omsorg och i restaurangnäringen. 

Wikström går i samma högerfälla som Reinfeldt gjorde när han påstod att industrin var ”basically gone”. Eller rättare sagt: han hoppas fler svenskar ska gå på valsen.  

Men sanningen är den att det fortfarande är miljoner svenskar som inte läser vidare. 53 procent har inte läst vidare alls. Av de 47 procent som läst vidare är det bara 31 procent som läst tre år eller mer. 

Visst läser fler vidare, men det är vårdslöst att påstå att dryga hälften av de svenska arbetarna endast utgörs av äldre.

Sanningen är att människor även framåt kommer att arbeta utan högskoleutbildning. Vi kommer också framöver ha butiksbiträden, personliga assistenter, lastbilschaufförer, maskinoperatörer, lagerarbetare, väktare, köksbiträden och lokalvårdare.

En stor del av den personal som tar hand om våra barn på förskolan både nu och i framtiden går direkt in i arbetslivet efter gymnasiet. De går en riktigt kass pension till mötes.

Att sedan försöka blåsa upp konflikten mellan generationer med slitna äldre som slagträ är häpnadsväckande. Unga i dag är inte dummare än att de begriper att det inte är en gammal svetsares eller barnskötares fel att de har det materiellt sämre än sina föräldrar. 

Rika får gräddfil på gräddfil

Kontaktvägar för att få jobb och bostad, skattesänkningar, ränteavdrag och ROT och RUT. De ser hur rika och redan privilegierade får gräddfil på gräddfil samtidigt som de själva har det tuffare att etablera sig på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden och i livet i stort.

Och ja, det vore verkligen önskvärt om frågan gick att lösa inom pensionsgruppen. 

Magdalena Andersson sa klart och tydligt att det först ska diskuteras där. Men problemet med denna grupp är att den består av alltför många partier som inte är intresserade av att se till att äldre även inom klassiska arbetaryrken ska kunna försörja sig på ålderns höst. 

Tragedin är orättvisan

Den riktiga tragedin här är ju ändå att människor som arbetat hela livet inte orkar hela vägen till pension. Så är det för många av dem som börjat tidigt. Så kommer det att bli även för de unga som i dag arbetar med kroppen.

Lägg därtill på att alltför många får ut en alltför liten andel av sin slutlön. I dag får den som arbetat i Sverige endast ut drygt 40 procent av sin slutlön i pension. 

Målet borde vara högre satt än så. Med en ovilja att ens diskutera eventuella ändringar och förbättringar säger ni ju det vi anade: Ni är ok med denna skymf till pensionsersättningar.  

Det är alla de som vägrar erkänna den inbyggda orättvisa vi ser i dag, och som slungar äldre in i fattigdom, som politiserar. Att vägra någon som gjort sin plikt en värdig pension är i allra högsta grad politiskt.

Att försöka rätta till detta är inte oansvarigt, det är det enda anständiga.