Marvels Thunderbolts är superhjältefilmen som gör det okej att må skit

När jag mådde som sämst var de mörkaste hörnen av min hjärna de tryggaste.

Där hade jag tapetserat med min skam, mina misslyckanden satt i ramar och golvet var skurat med mitt självförakt. 

Stolthet och glädje var främmande och läskiga känslor som kramades ut ur min hjärna som en disktrasa över vasken.

Av anledningar jag i dag knappt ens kommer ihåg tyckte jag mig förtjäna att känna mig ensam, oälskad och otillräcklig.

Det var inte helt väntat att superhjältefilmen “Thunderbolts” skulle stirra mig rakt i ögonen och säga “Jag ser dig och du är nog”.

Men så var det. I filmen tvingas världens mest misslyckade antihjältar att tillsammans gå vidare från sina ånger och sitt självförakt. 

Tänker på allt hemskt hon gjort

Florence Pugh, känd från bland annat “Midsommar” och “Little Women” spelar Yelena Berova, syster till superhjälten Black Widow (Scarlett Johansson) som dog i “Avengers: Endgame”. 

Yelena har något dött i blicken när hon, i mjukiskläder, pendlar (fallskärmshoppar från en skyskrapa) till jobbet (infiltrerar och förstör ett hemligt labb) och ber om lite omväxling från sin chef (en korrupt och maktgalen CIA-chef).

Sedan åker hon hem till en tom lägenhet och tänker på allt hemskt hon gjort. Dag ut och dag in.

Efter att ha tillbringat så lång tid med att stirra ner i avgrunden orkar hon knappt kämpa emot när avgrunden till sist stirrar tillbaka.

Se världen med ångestglasögon

Filmens “skurk” är Bob, eller The Sentry (Lewis Pullman), en kille med bipolär sjukdom som fått tio tusen solars superkrafter och manipuleras av Yelenas chef.

Bob vill göra gott och visa att han är mer än sin ohälsa, men hans mörker växer i styrka i takt med honom själv. 

För många är det lättare att förstärka en negativ självbild än att utmana den. 

Själv oroar jag mig lite för allting, i princip hela tiden. Det heter GAD, eller generaliserat ångestsyndrom.

En vanlig diagnos bland utbrända kvinnor med duktig flicka-syndrom och prestationsbaserad självkänsla. 

När min ångest var som värst var tvivel och skam de enda glasögonen som min hjärna kunde se världen med.

Det hjälpte inte att bli trygg i ett område av livet, för då började jag bara känna mig otillräcklig i något nytt.

Yelena öppnar sig till slut för sin avdankade men välmenande far Alexei (David Harbour).

Hon känner sig ensam i avgrunden och vet inte hur hon ska ta sig ut. Vi har alla gjort saker vi ångrar, säger han till sin dotter. “Men när jag ser på dig ser jag inte dina misstag.”

För ett ögonblick får Yelena se sig själv ur ögonen av någon som älskar henne. En livlina som hon kan klättra upp med. 

Lovar gott för Marvels framtid

Alexei hjälper Yelena se att hon är mer än sina brister.

I stället för att fortsätta lyda den korrupta CIA-chefen börjar hon rädda människor och hittar meningen som hon sökt.

Hon tar ansvar i stället för att vältra sig i sina skuldkänslor.

Hon vare sig lägger sig platt för eller försöker att besegra sin psykiska ohälsa, utan accepterar sina besvär som delar av livet som de behöver lära sig att hantera.

Min ångestsjukdom och utmattning kommer nog att påverka mig livet ut.

Jag har gjort samma resa som Yelena och Bob, men det som gjorde störst skillnad för mig var ett heltidsjobb med bra arbetsvillkor och bättre kollegor.

Antidepp och terapi i all ära

Antidepp, terapi och att arbeta sig själv i all ära, men ibland är det största problemet att man inte har pengar till hyran eller ett vänligt ansikte som hälsar glatt på en.

Det är bara en själv som kan ta ansvaret att ta det första steget.

Men med ett vänligt ord och en axel att luta sig mot kan bördan bli lite lättare att bära. 

Att Marvel vågar utforska det i “Thunderbolts” bådar gott för filmuniversumets framtid.