Fredrik Segerfeldts nyliberaler vägrar se monstret de skapat

Högern befinner sig i en existentiell kris. Det märks särskilt i svallvågorna efter Trumps valseger och den vansinnespolitik som nu väller ut över världen. 

På borgerliga ledarsidor kan vi läsa att Trump egentligen är vänster – eftersom även Attac-vänstern – aktiv för snart tjugofem år sedan – var emot frihandel.

Timbro-ideologen Fredrik Segerfeldt skrev bara häromdagen ett långt inlägg på tankesmedjans debattsajt Smedjan som gjorde förvirringen än tydligare.

Grunden för Segerfeldts kritik är en bok av den kanadensiske historikern Quinn Slobodian, som Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis nyligen recenserade i Dagens Nyheter. 

Grundtesen där är att nyliberalism och auktoritär högerpopulism i dag är samma sak. 

Nyliberal draksådd

Segerfeldt konstaterar raljant att vänstern tidigare beskyllde nyliberalismen för att ha orsakat högerpopulism, men nu hävdar att de är identiska – och att detta är en ologisk hållning.

Så låt oss då titta på denna fråga lite närmare. Hur förhåller sig egentligen denna auktoritära nyhöger till det vi brukar kalla nyliberalism?

Francis Fukuyama, knappast någon vänsterextremist, beskriver i Missnöjets tid – den liberala erans slut (svensk utgåva 2022) hur en nyliberal ekonomisk doktrin är den draksådd ur vilken den högerpopulism som nu hotar den liberala ordningen har vuxit fram. 

Det är inte en särskilt kontroversiell analys.

Det är snarare uppenbart att en ohämmad globalisering parad med vidgade samhällsklyftor – där stora grupper hamnar efter samtidigt som eliten drar i väg – är ett av de bultande sår högerpopulismen exploaterar.

Även Sverigedemokraterna gillar eliten

Däremot finns en mer svårbegriplig paradox i hur de politiska ledare som hämtat sin kraft ur missnöjet sedan väljer att förhålla sig till den elit de mobiliserat mot.

Sinnebilden för detta torde vara Donald Trumps presidentinstallation. Där står ledaren vars symbol är en arbetarklassig truckerkeps, omgiven av landets rikaste män.

Och det är inte unikt för USA. Även Ungerns Viktor Orbán omger sig med oligarker.

Här i Sverige räckte några näringslivsmiddagar för att få Sverigedemokraterna att byta fot i vinst-i-välfärdsfrågan.

Så visst. Nyhögern växer ur missnöje med den globalisering som växt fram på nyliberala grunder.

Samtidigt som den gifter sig med oligarkerna och kapitalintresset.

Den är alltså både en motreaktion och en allians. Det skapar den paradox Segerfeldt tycker sig se. 

Ingen paradox

Men det är ju inte paradox, och inte heller någon ny diskussion.

Tänkare som Nancy Fraser har till exempel beskrivit hur en ”progressiv nyliberalism” i Trumpismens tidevarv i stället bytts ut mot en ”auktoritär” variant. 

Vad hon tecknar konturerna av är i grunden en sorts skilsmässa mellan kapitalism och demokrati – alltså en förändring. 

Kärnan är att dagens kapitalintressen och den politiska högern vänder sig bort från de progressiva legitimeringar som de tidigare lutade sig på.

I stället använder de en etnonationalistisk, chauvinistisk och anti-rationell retorik för att säkra stöd för fortsatt marknadsliberal politik.

Det är inte svårt att känna igen sig i beskrivningen. 

Om nittiotalets frihetsfrontare, som Segerfeldt får anses stå nära, drevs av en närmast hedonistisk liberalism och med hetta slog ner på fördomar och allt som begränsade människors frihet, är dagens nätkrigare mer upptagna med att vara mot invandring, muslimer och allt som hotar den nationella ordningen. 

Det enda som är konstant är den goda relationen till kapitalet.

Även vänsterns fel

Och ja, även Fraser lägger en del av skulden på vänstern. När socialismen inte längre innebar något reellt ekonomiskt alternativ fastnade vänstern i kulturkrig och identitetspolitik. 

Ungefär samma analys gör för övrigt Fukuyama – och många andra, som teoretikern och Berkley-professorn Wendy Brown (Liv Strömqvist har gjort en underbar tolkning i serieform av hennes kritik mot identitetspolitiken). 

I stället för en materialistiskt färgad kamp om den ekonomiska verkligheten har vi fått ett kalejdoskop av symboliska kulturkrig. Det lämnade fältet fritt för den högerradikala systemkritiken.

Denna vilsenhet mellan identitetspolitik och ekonomisk kamp är något vänstern tampas med. Och det är kanske inte alltid så enkelt.

Men de problemen skuggas ändå rejält i relation till vad resterna av den liberala högern brottas med. För där verkar det snarare handla om ren förnekelse. 

Hatar sosseriet mer än friheten

Man vill så ogärna se det monster man först har skapat, sedan allierat sig med och till slut kommer att ätas upp av, att man helt enkelt inte kan förstå.

Det blir uppenbart i Segerfeldts egen slutsats, när han kommer in på Tidö-samarbetet.

För där skriver han ”att detta samarbete [Tidö, min anmärkning] är grundat på realpolitiska överväganden, inte ideologiska sådana”.

Ja, precis. Segerfeldt står säkert värderingsmässigt långt ifrån både Trump och Jimmie Åkesson. Men det spelar liksom ingen roll. 

För i valet mellan öppenhet och mänskliga rättigheter å ena sidan och skattesänkningar å den andra kommer han att välja det senare.

Eller som Segerfeldt själv har uttryckt det: ”Jag hatar sosseriet mer än jag älskar friheten.”

Det är ju den hållningen vi ser konsekvenserna av nu.