Vinden har ett ständigt tag om kläderna och för med sig snö som yr över parkeringen utanför äldreboendet Videgården i Karesuando. Hemtjänstens bilar som står uppradade här pryds av Kirunas kommunvapen – en fjällripa och symbolen för järn. 

Kommunen är Sveriges till ytan största. Orten landets nordligaste. Gruvstaden ligger över två timmar bort med bil, och längs sträckan har tät granskog bytts ut mot ett kargt landskap med fjällbjörk och knotiga tallar. 

På Videgården jobbar 26 personal med att ta hand om brukarna som bor på äldreboendet och i sina hem. All personal delar lokal, chefer och arbetsuppgifter – de jobbar både på boendet och i hemtjänsten.

”Roligt och inspirerande” 

–  Är man ute i hemtjänsten och har en lucka åker man tillbaka till boendet och stöttar upp. Behövs det extra folk i hemtjänsten åker någon från boendet ut, förklarar Anette Nilsson, undersköterska och skyddsombud för Kommunal. 

Själv jobbar hon mest inom hemtjänsten i Soppero, ungefär fem mil bort. Också hennes grupp samarbetar med Videgården och ibland jobbar hon därför på boendet.

Anette tycker att arbetssättet är roligt och inspirerande – och har inte heller hört någon uttrycka en annan åsikt. 

– Man får en överblick och förståelse för varandras arbete. Och omväxling, säger hon. 

Arbetssättet mötte motstånd

Det är ungefär tio år sedan hemtjänsten flyttade in på Videgården och de fick gemensamma chefer. Nuförtiden heter de Anita Närvä och Ingegerd Hetta och sitter rygg mot rygg vid varsitt skrivbord.

– Vår dörr är alltid öppen, konstaterar Ingegerd.

Och det inte bara bildligt talat – dörren till chefernas rum står vidöppen och både personal och boende kommer in på löpande band för att dela med sig av sina tankar.

Ingegerd jobbade som verksamhetsledare och Anita sköterska när enheterna slogs ihop. De berättar att förslaget mötte motstånd och att det tog många år innan det blev bra. 

Skapar kontinuitet

Personalutrymmena var för trånga, parkeringsplatserna för få och det var svårt för personalen att veta vem de skulle vända sig till när det gällde delegeringar. 

– Det är ju svårt med stora omställningar generellt, poängterar skyddsombudet Anette. 

Men nu fungerar det mycket bra, enligt både henne och cheferna. 

Att ha samma personal inne på boendet och ute i hemtjänsten är också positivt för brukarna, förklarar de. Många av de som fortfarande bor hemma flyttar in på boendet så småningom – och då känner de redan personalen. 

– Och tvärtom, vi känner dem. Det skapar kontinuitet både för oss och de äldre, säger Anette.

Lägger sina egna scheman 

Vanligast är att personalen jobbar heldagar på antingen boendet eller i hemtjänsten. Men inte hela veckor, om inte den anställde själv vill det. Alla får själva önska hur deras schema ska se ut, men dyker det upp luckor eller oväntade situationer får de täcka upp där det behövs. 

Nyanställda jobbar bara på boendet, för att vänja sig vid arbetsuppgifterna i sig. Sedan får de börja åka ut till brukarna, först på dubbelbemanning och sedan på egna besök.

Undersköterskan Monika Mäkitalo började jobba på Videgården för tre år sedan, efter att ha jobbat inom LSS i många år. 

– Det är ju en jättestor skillnad. Som personlig assistent hade jag ju hand om en brukare, så när jag började här tänkte jag först ”hur ska jag ta hand om alla de här människorna?”. 

Öppnar upp för djupare samtal

Efter ett år bara på boendet har hon hälften av passen också i hemtjänsten – en omväxling hon bara ser fördelar med. 

Kollegan Mandy Heinemann håller med. Även hon jobbade först bara på boendet, men särskilt det enformiga arbetet var tufft, berättar hon. Efter en sjukskrivning är hon nu mer ute hos brukarna och upplever att hon får ut mer av sina arbetsdagar. 

– Det blir ett annorlunda jobb. Jag kan ha djupare samtal med de som bor hemma. På boendet har nästan alla demenssjukdomar, så det blir inte samma sak, säger Mandy.

En oro inför framtiden

Samarbetet är en nödvändighet på den här platsen.

Personalen räcker till just nu, men flera närmar sig pensionsåldern och utflyttningen från Karesuando och byarna omkring är stor. Ingegerd Hetta berättar hur hon hugger tag i unga när hon ser dem ute i samhället och försöker övertala dem att jobba ”åtminstone en vecka eller två” under de svårbemannade somrarna.

Men trots att framtiden oroar cheferna är de övertygade om att Karesuandos äldreomsorg är organiserad på rätt sätt – de olika enheterna konkurrerar inte om personal, samtidigt som det alltid finns folk där det behövs. 

– Det känns som att alla nöjda och det är en stor vinst, säger Ingegerd Hetta.