Nostalgin Trump säljer är falsk – det här längtar vi egentligen efter

Donald Trump håller just nu världen i ett järngrepp med sitt stridsrop, Make America great again. Gör Amerika storslaget igen.

Jag har funderat lite på det där. Nyckelordet är nog inte storslaget. Det är igen.

Att Trump lyckats vinna så många vanliga amerikaners hjärtan handlar om att han hänvisar till en tid många längtar efter. En tid när bilar i USA byggdes i Detroit och jeansen från Wrangler eller Levis verkligen var ”Made in USA”. När ytterdörrar kunde lämnas olåsta och matcherna i bowlingligan var veckans höjdpunkt.

Nostalgin är själva drivkraften. Det märks i det handelskrig som kastat världen mellan hopp och förtvivlan.

Trumps mäktigaste vapen

När den amerikanska presidenten presenterade sin tullplan på prydliga pappskyltar – lite nostalgi redan där – talade han om hur amerikanska bilarbetare, stålarbetare, bönder och hantverkare plågats av andra länder. Ideologen bakom handelspolitiken, den lite udda Peter Navarro, lovar en framtid där nya fabriker ska resa sig ur ruinerna i rostbältet.

Nostalgi är en mäktig underton också här hemma. Vi tittar troget på Antikrundan och i sommar fylls landskapet av loppisar som lovar fynd från förr. På orter med nedlagda gruvor och bruk som tystnat kan ungdomar som inte var födda när verksamheten lades ner tala om att allt var bättre förr.

För drygt 20 år sedan skrev jag en artikelserie om det där för Aftonbladet. I centrum fanns min veteranbil, en Volvo 211 från 1968. Äldre läsare känner igen den som en Duett, en av de sista som lämnade fabriken i Lundby.

Vi drömmer om rekordåren

För mig är Duetten personlig nostalgi. Det var den första bilen jag minns att mina föräldrar hade och ett slags rullande band till det Sverige jag växte upp i.

Arbetet med texterna tog mig till bruksmiljön i Gyttorp och till vägkrogar längs E18. Jag träffade bilbyggare på Hisingen och människor som mindes ett Sverige utan privatiserad vård och spekulation i bostäder.

Artikelserien blev en undersökning av varför så många svenskar ser rekordåren i ett upplyst skimmer. Vi vet med förnuftet att det inte var bättre förr. Att vardagen och arbetslivet var tufft och orättvist. Ändå denna dröm om det förgångna.

Svaret kom kanske från LO:s dåvarande ordförande, Wanja Lundby-Wedin. Hon växte upp i Högdalen, där jag i många år tillbringat tid. Vi träffades på det kafé där hennes mor arbetade på 60-talet.

Wanja Lundby-Wedin sa som det var

Jag frågade förstås LO-basen varför dåtiden framstår som så lockande. Jobbet som undersköterska var inte lättare när hon började på Högdalens sjukhem 1969. Rättslösheten i arbetslivet var större än i dag. Människor slogs mot ackord som slet ner kroppen och en folkomflyttning som ofta rev upp familjer.

Rekordåren var inget himmelrike. Ändå har det fått ett sken över sig.

Över kaffekoppen i Högdalen försökte Lundby-Wedin ge sin förklaring:

– Jag tror att man såg att det växte för vanligt folk.

Längtan tillbaka handlar alltså om ett löfte om en bättre och rättvisare framtid. Hur motsägelsefullt det än låter är det rimligt.

Så hur hänger det ihop med Trumps försök att återskapa historien med tullar? Inte alls.

Besluten om att Wrangler-jeans ska sys i Bangladesh fattades inte där. Apples fabriker i Kina är inget kinesiskt påhitt. I båda fallen är det amerikanska företagsägare som satt upp villkoren. Och tagit hem vinsterna.

En dröm om rättvisa

Nu flockas de superrika runt Donald Trump.

Och när presidenten tänker tillbaka på New Yorks gator för 60 år sedan ser han bilar från Ford, Chevrolet och Chrysler – byggda i Michigan av fackligt organiserade arbetare med ordnade villkor.

När Elon Musk presenterar en Tesla kan den vara byggd lite var som helst. Det enda vi vet säkert är att de som byggt bilen inte har något kollektivavtal och inte skyddas av något fack.

Donald Trump är inte svaret på längtan tillbaka till en tid när vanligt folk kunde känna att det växte. 

Tvärtom. 

Men det betyder inte att det är längtan det är fel på. 

Vägen att förverkliga den är bara en annan.