Efter att ha läst uppmaningen till mig i Kommunalarbetaren tänker jag uppriktigt: Nu får det vara nog. När ska Kommunal börja lyssna?

När dumheterna med arbetstiderna började rulla ut satte vi i gång kampen – först lokalt på stationen, sedan tillsammans i grupper som Rädda räddningstjänsten och Skydda räddningstjänstens arbetstider. Det växte snabbt. LSS-personal, personliga assistenter, ambulanspersonal, fler organiserade sig. Vi började samarbeta och dela information.

Förbudet finns inte

Vi läste direktiv. Vi läste tolkningsmeddelanden. Vi tog reda på vad artikel 17 och 18 i arbetstidsdirektivet faktiskt säger – något som varken SKR eller Kommunal verkade ha koll på då. Det blev tydligt att direktivet tillåter avvikelser från 11 timmars dygnsvila – så länge kompenserande vila ges. 

Det är så enkelt. Det har aldrig funnits något förbud mot att arbeta mer än 20 timmar. Faktum är att direktivet möjliggör arbete i upp till sju dygn i sträck om tillräcklig vila följer. Ett exempel på det är Sjöfartsverkets helikopter- och ytlivräddare. 

Gränsen är en kompromiss

Alla vet idag att “20-timmarsgränsen” är en förhandlingsprodukt. En kompromiss. Den har inget stöd i direktiv eller lag. Ändå klamrar sig parterna fast vid den och vägrar erkänna vad de själva egentligen vet.

Vi kontaktade Kommunal gång på gång. Vi överbevisade dem med fakta så pass att de till slut ändrade sin linje. Hade vi inte gjort det hade ingen i dygnetrunt-verksamhet i dag fått arbeta mer än 13 timmar i sträck. Det hade blivit ett totalhaveri för räddningstjänst, LSS och ambulans. Och det är fortfarande ett haveri i verksamheter där arbetsgivare vägrat söka dispens.

Vi gav Kommunal all ammunition de behövde mot SKR: den faktiska, korrekta tolkningen av direktivet.

Alla vet också att Arbetstidsnämnden är en efterhandskonstruktion. Den uppstod först efter massiva protester från Kommunals egna medlemmar.

Sen kom nästa strid: att få arbetsgivare att faktiskt våga söka dispens. Men SKR åkte land och rike runt och skrämde dem med påståenden om EU-anmälningar. Det är direkt felaktigt. De enda som anmält Sverige till EU är arbetstagare för att SKR feltolkar direktivet.

Alla ser behovet av dispens

Och ändå, trots denna skrämselpropaganda har 100 procent av landets räddningstjänster sökt dispens. Alla har sett behovet. Men nämnden fortsätter avslå ansökningar om dygnspass på vardagar som om det vore farligare att jobba ett dygn på en tisdag än på en lördag.

Vi har protesterat. Brandmän, LSS-personal, assistenter, ambulansarbetare. För att nämndens beslut helt saknar verklighetsförankring.

Personal slutar

Och vad blir resultatet? Ambulanser står obemannade. Övningar ställs in. Brukare lämnas utan stöd. Allmänheten får vänta längre på räddning. Personal slutar. Nya medarbetare vill inte börja. Allt detta – bara för att vi inte tillåts arbeta dygnspass, trots att det skulle lösa stora delar av problemet.

Jag har själv skickat in otaliga avtalsförslag under avtalsrörelserna:

• Möjlighet till 24-timmarspass.
• Förbättrad pension för brandmän.
• Vaccination mot TBE och hepatit.
• Sänkt arbetstid för räddningstjänstpersonal.
• Tjänstemannastatus för brandmän och befäl.
• Anpassning av bilaga R till EU-direktivet.
• Möjlighet att skjuta på dygnsvilan.
• Förlängd SAP-R till 67 år.
• … och mycket mer.

Hur mycket tydligare kan vi vara?

Jag har blivit förtroendevalt arbetsplatsombud och nu går jag Kommunals utbildning till arbetsplatsombud.  Jag blev nominerad till Kommunals avtalsdelegation men Kommunal ville inte ha med mig. Jag har skrivit debattartiklar, pratat med Aftonbladet, Expressen, Dagens Samhälle, Sveriges Radio, SVT. Jag har mejlat, ringt, och vädjat. Jag uppmanade till strejk och när Kommunal inte strejkade (utan gick med på en avsiktsförklaring om att utreda arbetstiderna) uppmanade jag till vild strejk – och tvingades pudla.

Och nu säger ni att jag ska engagera mig ännu mer?

Hur mycket mer krävs? Hur mycket tydligare kan vi brandmän vara?

Det är inte dags för ännu ett möte. Inte dags för ännu ett namn på en referensgrupp.

Det är dags att Kommunals ledning börjar lyssna. På riktigt.

Och handen på hjärtat: Hur mycket inflytande har egentligen referensgruppen?