Arbetare sliter in i döden för att betala medelklassens pensioner

Så blev det Första maj och vid sidan av plakat, marschorkestrar och banderoller ska dagen också användas för att presentera förslag på ny politik.

Men det Magdalena Andersson lade fram i Malmö var så basic, som kidsen säger, att det liksom inte ens borde vara nytt.

Arbetarepension kallar sossarna det.

För det första ska antalet arbetade år börja påverka pensionen direkt. Det är inte bara hög lön som ska leda till pensionslyft – även den som arbetar i bortåt 40 år ska kunna få det.

Politikerna svek pensionärerna

För det andra ska personer i tunga yrken kunna gå ned i arbetstid mot slutet av sitt arbetsliv, utan att straffas med sänkt pension. Den samhällsbärare som slitit ut kroppen ska inte tvingas gno på jobbet varje arbetsdag ända fram till pensionsdagen för att få trygghet på ålderns höst.

Helt rimligt förstås. Att en industriarbetare eller ett vårdbiträde, efter 40 års hårt kroppsarbete, i dag kan få lika låg pension som någon som aldrig arbetat är förstås en skam.

För så är det.

När pensionssystemet reformerades på 1990-talet gjordes det med löftet att den som jobbade ett helt yrkesliv skulle kunna få cirka 60–70 procent av sin slutlön i pension. Men det löftet vilade på en förutsättning: att pensionsavgifterna – de delar av lönen som arbetsgivare och arbetstagare betalar in till det gemensamma pensionssystemet – skulle vara tillräckliga.

Systemet belönar passivitet

Så blev det aldrig. Avgiften som betalas in – 17,21 procent av inkomsten – räcker inte för att finansiera en värdig pension för en normalarbetare.

Pensionerna är i snitt nere i endast 44 procent av slutlönen för de svenskar som går i pension i dag. Och lägre blir den för varje ny kull som går i pension.

Alltså tvingas många i dag att jobba längre, spara privat eller acceptera en pension som kan vara så låg att den närmar sig garantipensionen. Det har gjort att det svenska pensionssystemet bokstavligen belönar passivitet framför ett liv i arbete.

Detta är alltså bakgrunden till den orättvisa som arbetarepensionen försöker mildra.

Men det kommer inte att räcka.

En genomrutten konstruktion

För även om arbetarepensionen är en lovvärd no-brainer är det bara en justering av ett system som sedan länge inte fungerar. Hela konstruktionen är rutten.

Pensionsavgiften är för låg. Premiepensionen gör pensionärernas ekonomi till ett börslotteri.

De som bär de tyngsta bördorna på arbetsmarknaden är inte bara förlorare i jämförelse med den som aldrig arbetat. De förlorar också gentemot de högutbildade och höginkomsttagare som kan lämna arbetslivet tidigare – och lever längre.

Arbetare med kort utbildning tvingas i dag arbeta längre för att hålla inkomstpensionen vid liv, en pension som främst gynnar dem som lever länge nog att ta ut den.

Ett pensionssystem som bygger på att människor slits ut innan de hinner njuta frukterna av sin möda är inte civiliserat. Men de politiska låsningarna i den så kallade pensionsgruppen har gjort alla förbättringar omöjliga.

Det behövs en folkpension

Så visst är arbetarepensionen välkommen men vi behöver också en riktig folkpension igen: stark, solidarisk och stabil.

Vi behöver ett pensionssystem där en murare, en undersköterska och en barnskötare kan veta att år av arbete ger något – inte bara för dem som levt sina liv i luftkonditionerade chefsrum och ljusa kontor.

Vi behöver ett pensionssystem där alla kan se fram mot ålderdomen utan rädsla.

Och då måste det skitsystem vi har i dag renoveras i grunden.

Fram med släggan, Magdalena Andersson.