The Handmaid’s Tale är skräp-tv som råkar göra fascist-hemmafrun lockande

När June Osbourne i The Handmaid’s Tale tittar in i kameran i den sjätte säsongen, stirrar hon inte konstigt längre. Blicken, ni vet, när Elisabeth Moss ser sådär galen ut, blev utsliten. 

Med långtradare till teveserier får man räkna med att serieskapare känner av sin publik och anpassar sig snabbt.

Konstnärlig vision i all ära, men det är ju också skönt när någon förklarar att ens grepp är dött cringe?

Kanske klarar vi oss ända till slutet av seriens sista säsong utan en enda sån blick till. Det vore skönt. 

Halvvägs in i säsong sex undrar jag varför jag bestämt mig för att följa The Handmaid’s Tale till slutet.

För tv med så politiska anspråk, så otroligt hög svansföring och en minst sagt hängiven fanbase med tillförande merch är fallhöjden också oerhört hög. 

Och serien har blivit något värre än skräp-tv, eller hur?

Medelklasspsyken

Det var en viss typ av medelklasspsyke som kring Trumps första valkampanj låtsades att det var de och bara just de som stod i skottgluggen. 

”Hur kunde det här hemska hända i vårt vackra, perfekt, välfungerande land? Varför vill folk inte rösta på Hilary Clinton? Varför förstör vänstern den viktiga debatten om demokrati med smutsiga diskussioner om omfördelning?”  

Med dagens allt tuffare ekonomi vill vi istället identifiera oss med superrika på semester, inte motståndskvinnor med galna ögon. 

Parodier på libtards går numera tretton på dussinet och har förlorat sin charm, för det är taskigt att sparka på något som redan ligger, eller i alla fall blivit ägd.

Serena Joy och högerkvinnan

När jag tittar på The Handmaid’s Tale struntar jag ofta i June, hon är för relatable och därav trist. Jag fokuserar på den fundamentalistiska kristna kvinna som hon ställs emot, Serena Joy Waterford. 

Blond, blåögd, ond, draperad i långklänningar och besatt av barn.Vill rädda en på ett sätt man inte vill bli räddad. Gud på sin sida. Känner ni igen henne från er feed? 

Den här typen av fascistoid “hemmafru” är ju vår tids viktigaste politiska kommunikatör. Det senaste decenniet tillhör henne, högerkvinnan som gjort extremhögern het igen. 

Extremhögern begränsades ju länge av att den utövades av ett gäng sillmjölkar, som inte lämnade sina pojkrum om de inte var för att skjuta någon, och som var betydligt sämre än dagens tvååringar på att göra snygg content. 

Sen kom de religiösa kvinnorna och gjorde extremhögern vän nog att passa in det offentliga samtalet.

Nu är vi här, på god väg mot undergången, mycket på grund av den fascistoida fundamentalistiska hemmafruns diskreta charm.

Det är inte bara extremhögern som fått skörda frukterna av att folk, i brist på annat meningsfullt, inte får nog av fundamentalistiska hemmafruar.

Alla har tycks haft behov av minst en kvinna i sin feed som hela tiden påtalar att sättet medelklassen lever på är en naiv lek för barn och att det är dags att växa upp. 

Handfallna progressiva saknar brunch

I ”The Handmaid’s Tale’s” universum står progressiva människor helt handfallna när ganska basala frågor om allting mening ställs. 

De har inget att sätta emot en fiende med det hemliga vapnet gudstro – eller om vi ska vara ärliga, mot en fiende som tror på något alls överhuvudtaget.

June Osbourne, hennes man Luke och bästis Moira, är dåliga reklampelare för USA innan fasciststaten Gilead. De är, likt Demokraterna, utan argument för hur samhället ska styras. 

De hamnar i helt fruktansvärda situationer, gång på gång, men ingenting som händer dem var särskilt främmande i den världsordning de längtar tillbaka till.

Det hände bara andra människor. Därför blir deras fördömanden motsägelsefulla. 

De saknar brunch, och jag förstår dem, men det räcker liksom inte, jag är inte beredd att dö för brunch.

Förslavade under meningslös kommers

Serena Waterfords beskrivning av hur världen såg ut innan hon tog makten lyder: det var miljökris och ingen fick barn.

Familjelivet hade för låg status och de arbetsgivare och arbeten ni gav era liv till var meningslösa eller aktivt destruktiva. 

Ni var förslavade under meningslös, miljöfarlig kommers, levde i synd eftersom ni inte brydde er om varandra och ni trodde inte på något.

Det är liksom inte inte sant att många upplever livet så. Eller att många progressiva valt att moralisera istället för att aktivt försöka förbättra sina liv. 

Inte konstigt att den fascistiska hemmafrun, som lovar mening och välkomnar alla som är villiga att förändra sig, lockar.

Käftsmällen vi behövde

I sina värsta stunder är ”The Handmaid’s Tale” en serie som övertygar oss om att alla som röstar höger borde spärras in omedelbart. 

I sina bästa skulle den kanske kunna handla om att man måste erkänna ett samhälles problem för påbörja en diskussion om hur man ska rusta sig mot högerextremism. 

Man måste faktiskt vilja göra något åt problem som finns. Främst ojämlikheten och miljökriserna. Kanske kan man erkänna att om det inte slutar vara så fruktansvärt svårt att vara en normal människa så får högerextrema krafter det väldigt lätt. 

Vi klarar ju inte ens av att låtsas ta hand vår enda jord, så den frågan är öppet mål för alla möjliga galningar. Svenska progressiva partier – i ett land där barnbidraget är det lägsta på femtio år – kanske ska fokusera på andra saker än moral. 

En tv-serie som förmänskligade vår fiende – den fundamentalistiska hemmafrun – tills hon blev rimlig (ja, man kan se ”The Handmaid’s Tale” på det sättet) kanske ändå förtjänade sex säsonger de här åren. 

Serien var den typ av käftsmäll vi behövde, inte den medhårs- smekning den inledningsvis togs emot som.

Folk kräver mer av sina partier än att de bara glor på sina fiender sådär argt som June gjorde. 

Hoppas partierna lyssnar snart!