Arbetsdagen börjar i fikarummet. Inte i vårt fikarum, utan i det fikarum jag städar med en kollega på universitetet.

Vi har lagt upp det så att min arbetskamrat, vi kan kalla honom T, tar disken och golvet medan jag tar kaffemaskiner, diskbänkar och mikrovågsugnar.

Tömning av återvinning, som det numera heter, och mögeljakt i kylar, etcetera, delar vi på.

När fikarummet är rimligt rent fyller vi kaffekopparna från våra respektive favorit-maskiner, slår oss ner vid ett av långborden och lägger in varsin snus. En andningspaus före kontoren och toaletterna.

”Diskbackställen”

”Det kan ju inte vara roligt varje dag”, säger T. ”Nä”, replikerar jag. Och om det är fredag och vi renskrubbat diskbacks-ställen filosoferar vi möjligtvis över den tillfälliga renlighetens förgänglighet. Och vars har alla skedar tagit vägen? Och tesorterna; måste valfriheten nödvändigtvis vara så vidlyftig och skrymmande?

”Bortskämda barnungar”, säger sannolikt T, apropå det faktum att forskare och studenter är just en smula bortskämda ibland.

Och det är vi som skämmer bort dem. Inte för att vi nödvändigtvis vill, men för att kontrakten stipulerar det.

Så skönt då att senare anlända till det egna fikarummet på bottenvåningen. Här är det lugnt och stilla.

Vi har vår medhavda lunch i matlådor, och vi äter direkt ur dem för att minska disken. Det är trots allt en av oss som måste diska.

Balloner och serpentiner

När jag senare återvänder till det andra fikarummet har det dekorerats med ballonger och serpentiner. Det vankas festligheter.

Det finns många anledningar till firande på ett högre lärosäte, så jag är inte förvånad. Disputationer, donationer, afterwork, kanelbullens dag, och så vidare.

Catering anländer på stålvagnar och på diskbänken står kartonger med nyinköpta champagneglas.

Jag och T tittar ner i kartongerna, omgivna av stöket från lunchgästerna. ”Jaha”, säger T, något uppgivet. ”Vi får väl sätta dem i disken då.”

Och så ler vi mot varandra, ett lakoniskt leende som bara andra städare kan förstå.

Sitter utanför fikarummet

Medan vi väntar på disken sitter vi i korridoren utanför fikarummet. Vi har blivit inbjudna att sitta därinne, med de andra, men vi föredrar lugnet i korridoren.

Vi hör trots allt inte till, det är inte vårt fikarum, bara ett rum vi städar. Och gott så.

Det är dom och det är vi. När vi tömt disken och fyllt maskinen igen ska vi besöka soprummet en sista gång innan vi återvänder till det egna fikarummet.

Väl där kommer vi antagligen att knorra en smula över de ”bortskämda barnungarna” innan vi går för dagen.

Det är inte elakt ment, inte egentligen. Men det är nödvändigt, ack så nödvändigt.