Mohameds mamma rasisthånades av polisen – Ulf Kristersson svarar: ”Åk hem”

Sommaren 2023 försvinner fjortonårige Mohamed från det HVB-hem där han är placerad. Hans familj kontaktar polisen och vädjar om hjälp. Oron hon måste känt är svår att ens föreställa sig.

Polisen avfärdar deras oro och menar att inget tyder på att han vare sig har försvunnit eller är i fara.

Behandlas som en börda

Pojken hålls sedan fången i södra Stockholm, där han utsätts för tortyr innan han mördas och dumpas i ett skogsparti. 

Poliserna nöjer sig med att prata med Mohameds då tolvåriga syster, som får agera tolk. När flickan nås av sin brors bortgång via Snapchat, svarar polisen att de inte agerar på rykten.

P4 Jönköping kunde senare avslöja att polisen mamman pratar med avfärdade henne totalt.

I ett samtal mellan denne polis och en kollega uppmanas han att finta mamman och ringa upp ”på sin bästa somaliska” – ett skämt med tydliga rasistiska undertoner. Mamman fick aldrig chansen att lämna sina uppgifter eller prata med en polis. De struntade helt i att ringa upp.

Moderns närvaro vid rättegången efter sonens död, avfärdades av rådmannen som ett slöseri – på grund av tolkkostnader. Även det ett rakt av inhumant bemötande.

Denna familj är ju inte som polisernas eller rådmannens. Dessa barn är inte som polisernas barn. De känner inget ansvar, ingen vilja att hjälpa. Ingen känner med dem.

Ren och skär rasism

Mohameds mamma möttes – likt alltför många andra i Sverige i dag – av rasism och en person som, enligt rasismens grundlogik, inte bryr sig alls om vare sig henne eller hennes son. De ansågs inte vara värdiga ens sina grundläggande medborgerliga rättigheter.

I stället behandlas den oroliga modern som en börda.

För oss med invandrarbakgrund är det vardag att alltför ofta bemötas med misstro, sneda blickar och – som i Mohameds mammas fall – hån. 

Hur mycket man själv än söker svar och logik bakom andra människors agerande, går den inte att finna. Rasism är både svårt att sätta fingret på, förklara och förstå. 

Segregationen i Sverige 2025

Dessa poliser är inte ensamma. De är tvärtom en produkt av sin tid. 

Det är Sverige 2025. Där klass, hudfärg och ursprung avgör vem som får hjälp. Där människor verkar leva separerade utifrån ursprung och helst inte vill att deras barn ska gå i blandade skolor. Där vissa människors liv helt enkelt inte väger lika tungt. Där vi liksom kan leva med att vissa barn är borta. 

Det är också en tid där vår statsminister Ulf Kristersson, flankerad av Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, presenterar ett höjt återvandringsbidrag – med hopp om att människor som Mohameds mamma ska ”åka hem”. 

Återvandring är inte bara ett politiskt förslag – det är en idé grundad i föreställningen att vissa människor aldrig kan bli riktigt svenska och en tydlig markering att det heller inte är målet. Att de oavsett språk, arbete eller lojalitet alltid förblir främmande. Oönskade. 

Inte ens lika inför lagen

I Tidöavtalet finns nedplitat att begränsa tolkar vid kontakter med myndigheter, villkora medborgarskap och kräv att fler dras in. Målet: att i sann SD-anda etnifiera alla samhällsproblem. 

Det är ett projekt som, bakom sitt byråkratiska språk, handlar om att definiera ut människor – och erbjuda dem en enkel biljett ”hem”. 

Den politiska ambitionen att minska invandringen innebär alltså inte bara stängda gränser, utan också att sätta upp tydliga inhemska gränser mellan invandrad och svensk. De som är önskade – och de som inte är det. 

Och om en enda invandrare åker hem, så är det en vinst. Det finns ingen annan logik bakom denna sorts politik. 

Åk hem

Ja, ”åk hem” är det enda Mohameds mamma får höra från SD-regeringen. Trots att återvandringsbidraget har sågats av utredare. Trots att det spås försvåra integrationen och inte heller väntas göra någon större skillnad i det stora hela. 

Men signalen är där, och den är tydlig: Ni ska hem. Och att få ut en enda invandrare är en vinst – kosta vad det kosta vill. 

För det kostar. Inte minst för dem som gång på gång behandlas som tärande parasiter på samhällskroppen. 

Mohameds mamma är exakt den person Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson önskar ska åka hem. När det pratas om människor med kopplingar till gängkriminella handlar det också om förtvivlade anhöriga. 

Ingen enskild händelse

Det tål att påminnas om, när tonen skärpts och samhällsklimatet är riktigt kallt, att det lika gärna kan röra sig om en sörjande moder som såg sin fjortonåring hamna snett, bad om hjälp men fick kalla handen. 

Eller en tolvårig lillasyster som försöker hjälpa till att hitta sin bror – och i brist på hjälp tvingas tolka åt sin mamma. 

Det är inte bara en polis. Inte bara ett misstag. Det är ett systematiskt sätt att, bit för bit, i både ord och handling uttrycka att de inte är välkomna. 

Hade Mohamed hetat något annat och haft svenskt ursprung, hade Ulf Kristersson beklagat sig och utlyst nationell kris. Nu nöjer han sig med ”Åk hem”.