Vem ska betala för de upprustningar som krävs i och med inträdet i Nato?

Ett förslag från regeringen är att öppna upp för privata investerare.

Det enda nu existerande exemplet på detta är Arlandabanan. Men vad kan vi egentligen lära av denna lösning?

För resenären är det första intrycket av Arlanda Express ofta smidighet.

Tåget avgår punktligt, personalen är serviceinriktad och resan är snabb.

Samtidigt finns en baksida. En enkelbiljett från Stockholm kostar 340 kronor, vilket är mer än tre gånger så mycket som en SJ-biljett till Uppsala.

Priset påverkar resvanor

Priset påverkar resvanorna, tre av fyra väljer att ta bilen, bussen eller taxi i stället.

Höga biljettpriser har gjort att prognoserna för tågresandet till Arlanda aldrig infriats.

Privata aktörer behöver givetvis avkastning på sina investeringar, men vem tjänar egentligen på modellen?

A-Train, bolaget bakom Arlanda Express, har gått från ekonomiska svårigheter till miljardvinster och utdelningar till sina utlandsägda riskkapitalbolag.

Samtidigt betalar SJ och andra operatörer dyrt för att utnyttja spåret.

Å andra sidan vittnar personalen om fördelarna med stabilitet och långsiktighet.

Privatfinansierad lösning?

Men är det ett argument för fler privatfinansierade lösningar?

Borde inte regeringen fokusera på att åtgärda de problematiska upphandlingarna på andra håll i järnvägsnätet i stället för att försöka upprepa ett tveksamt experiment.

Att bygga ut och rusta upp järnvägen genom statliga investeringar?

Det gynnar både resenärer, klimatet och samhället i stort.