Trygga vuxenrelationer är helt avgörande för att förebygga framtida kriminalitet. Barn som får stöd i vardagen, som blir sedda och bekräftade av vuxna i skolan och på fritidshemmet, har betydligt större chans att må bra, klara sin skolgång och hitta en stabil väg in i samhället.

Men i takt med att barngrupperna växer och resurserna krymper, blir det allt svårare att vara just den där trygga vuxna – hur gärna man än vill.

Riskerar att hamna snett

I våra kommunala skolor och fritidshem har vi länge gjort mycket med lite. Men nu går det inte längre. Fritidshemmen har blivit en plats där allt fler barn samsas om allt färre vuxna.

Personal hinner inte möta barnen på det sätt som behövs. Elevassistenter tas bort, trots att behovet av stöd ökar – inte minst för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Många av dessa barn har svårt att hitta sin plats i den ordinarie skolverksamheten utan rätt insatser. När stödet uteblir, riskerar de att hamna snett.

Det är en oroande utveckling, både för individerna och för samhället i stort. Varje gång vi inte lyckas ge ett barn rätt stöd i rätt tid, ökar risken för framtida utanförskap – något som ofta är både smärtsamt och kostsamt att reparera i efterhand.

Fritidshemmet spelar en central roll. Det är inte en förvaringsplats efter skolan. Det är en pedagogisk verksamhet med en viktig social och kompensatorisk funktion. Här får barn möjlighet att utvecklas tillsammans med andra, öva på relationer, hantera känslor och uppleva trygghet.

För stora grupper

Många gånger är det också på fritidshemmet som personal först märker att ett barn inte mår bra – men när grupperna är för stora och tiden inte räcker till, blir det svårare att se, reagera och agera.

Samtidigt pågår en tyst nedmontering av det gemensamma ansvaret. Det pratas om effektivisering och omprioriteringar. I praktiken innebär det att personalens arbetsbörda ökar medan barnens behov förblir desamma – eller växer. Och även om resurser försvinner från den kommunala verksamheten, ser vi hur andra aktörer tillåts bedriva skola med andra förutsättningar. Men marknadens logik kan aldrig ersätta värdet av mänsklig närvaro.

Vi har inte råd att vänta

Vi behöver ta ett steg tillbaka och ställa oss en enkel men avgörande fråga: Vad behöver barn för att växa upp till trygga, starka och självständiga individer? Svaret är varken nytt eller oväntat – de behöver vuxna som har tid, kunskap och möjlighet att finnas där.

Därför behöver vi investera i mindre barngrupper, fler elevassistenter, starkare fritidshem och stabila arbetsvillkor för skolans personal. Vi behöver se resurser som just det – resurser – inte kostnader. För varje barn som får rätt stöd i tid, bygger vi ett starkare samhälle. Och varje gång vi låter en elev halka efter för att det inte ”fanns utrymme” – då förlorar vi mer än vi anar.

Det är inte bara en pedagogisk fråga. Det är en fråga om trygghet, förebyggande arbete och framtidstro. Vi har inte råd att vänta längre.