Funkisar betalar priset när kriminella plundrar assistansersättningen

Den organiserade brottsligheten har ätit sig in i välfärdsstaten. I dag kom en ny rapport som visar precis det.

I en ny myndighetsgemensam rapport visar det sig att samtliga större assistansbolag i landet har personer anställda som kopplas till organiserad brottslighet.

Rapporten bygger på analyser av myndighetsdata för 62 000 personer som misstänks ha kopplingar till kriminella nätverk. Av dessa bedöms 14 000 vara direkt brottsaktiva och 48 000 ha samröre med gängen, ofta genom narkotikahandel.

Välorganiserat bidragsbrott

Fyra av tio av dem som är i behov av assistans har haft kontakt med en personlig assistent som är kopplad till organiserad brottslighet, och i snitt är 22 personer per bolag gängkopplade.

Vi vet sedan tidigare att fusket med assistansersättningen sannolikt landets mest välorganiserade bidragsbrott. Brotten går bland annat ut på att assistenter får lön för arbete som inte utförs och att pengarna för de påstått arbetade timmarna fördelas mellan personer som är inblandade i bedrägeriet.

I den tidigare rapporten Ärende Olle, som kom 2020, beskrevs hur funktionshindrade personer används som ”handelsvaror” och ”intäktsgeneratorer”. Det finns inslag av människohandel i branschen, både bland assistenter och brukare. Myndigheterna konstaterade också att stora delar av assistansbranschen har kopplingar till ”konfliktrelaterade skjutningar, terrorfinansiering och ekonomisk brottslighet.”

Murbräcka mot lagen

– Vi kan konstatera att assistansen inte längre är trygg – den är kapad och utnyttjad av den organiserade brottsligheten. Och så kan vi helt enkelt inte ha det, sa socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) på en pressträff i dag.

Hon har rätt. Så här kan vi inte ha det. Men när åtgärderna rullas ut – regeringen har tillsatt en utredning som är klar först 2027 – krävs också politiskt förnuft.

Kampen mot fusket får inte bli en förevändning för att förstöra det stöd som gör ett gott liv möjligt för människor med funktionsnedsättning.

Just det har varit välfärdsforskaren Niklas Altermarks centrala kritik. Han har visat hur tidigare fuskuppskattningar i assistansen bygger på metoder utan vetenskapligt stöd. Ändå har dessa siffror använts i den politiska debatten för att motivera neddragningar som inte har något med brottsbekämpning att göra.

Siffrorna har blivit politiskt användbara just för att de går att använda som murbräcka mot hela rättighetslagstiftningen, har Altermark argumenterat.

Fusket måste bekämpas, men funktionshindrade människor får inte göras till måltavla för en sparpolitik. Därför vore lite politisk självrannsakan på sin plats.

Välfärden blev marknad

Det fusk som faktiskt finns har kunnat ske just för att välfärdssystemen blivit så marknadsanpassade, så avreglerade och så fulla av ideologisk blåögdhet.

När välfärden underkastats marknadens logik har valfrihetssystem rullats ut, privatiseringar genomförts och oreglerade subventionsapparater byggts upp. Det har gjort att kriminella lärt sig att det är hos myndigheter som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan man mer eller mindre riskfritt kan hämta hem stålarna.

Lägg till världens mest liberaliserade arbetskraftsinvandring, så är receptet för fusket i assistansersättningen utskrivet.

De huvudsakliga offren för assistansfusket är trots allt inte svenska staten, utan landets funkisar.

Att slänga ut gangstrarna från assistansen handlar om att värna legitimiteten i hela idén om skattefinansierade välfärdstjänster.

Men stora besparingar på systemen som ska ta hand om det käraste vi har – våra föräldrar, våra barn och våra nära – är inte vägen framåt.

Vill man skydda välfärden, då börjar man med att skydda de människor som välfärden är till för.